Frågeställningen är ju lite ställd som att alla har lätt att hitta en potentiell pappa i 20-års-åldern. Det stämmer ju inte.
Sen förstår jag inte heller, många lever ju ca 80 år iaf numer. Skulle 40 år vara för lite att ha en förälder i livet? Det är klart att man önskar så många år som möjligt med sin familj men 40 år med någon som längtat så efter en att man genomgått en smärtsam IVF för att få en kan väl inte anses futtigt?
Har aldrig läst en tråd om det utan mer om att 40-åringar pratar om ivf och om alla hormonsalvor och krämer och UL och missfall och behandlingar och ägglossningstester osv osv. Annars hade jag naturligtvis inte startat en tråd om jag sett det. Hänger rätt mycket här. Okej hoppas du sa till den unga mamman på skarpen att så är oftast inte fallet :-P
Undrar hur man tänker när man vill ha barn och väntar halva livet och sedan behöver hålla på med alla dessa grejer år efter år. Har fått en del svar på det.
Dessa problem kommer att lösa sig självt, se filmen Idiotrepubliken!
Skämt åsido, men jag håller med om att om man väntar så länge som till 40+ borde man inte kunna kräva samhällets resurser för att ev lyckas få barn. Däremot har jag inget emot att folk på egen hand lyckas få barn vid den åldern eller högre. Jag fick själv mitt femte och sista barn vid 43, på naturlig väg.
Ja det hade varit bättre sätt att uttrycka det på. Undrade också varför många startar sent. Så egentligen tre frågor i en då. Ja, håller med det var dåligt uttryckt av mig
Fattar inte grejen med IVF ärligt talat. Har man defekt reproduktionssystem kanske man inte ska reproducera sig.
Om du inte kunnat försörja dina barn eller ge dem den tid uppmärksamhet o kärlek de behövt för att du skaffade barn när du var ung må vara beklagligt men får stå för dig. Jag har kunnat ge mina barn detta. Jag har fortfarande svårt att förstå varför man väntar till 40 och riskerar att inte kunna få barn för de par där det känns viktigt att få barn. Jag förstår inte inställningen, att man är villig att gå så långt för att enbart få fokusera på sig själv år efter år. En sak är ju om man faktiskt inte vill ha barn. Men de som börjar så sent förstår inte alls.
Jaa efter en viss ålder tycker jag det känns märkligt också. För då får man ju räkna med lägre fertilitet, det är lite som att ta en försäkring efter att skadan är skedd trots att man kunde tagit den mycket tidigare. En 25-åring kan inte hjälpa mycket om fertiliteten är låg och borde ju kunna få hjälp men är man 40 alltså... känns konstigt.
Med de kraven blir det gärna första barnet kring 25. Flyttar hemifrån efter gymnasiet, dvs 19, bor själv ett par år, 22 år. Bor ihop i två år för att känna varandra ordentligt, 24 år.
Diskussionen är fri. Ja men inte vid 36 års ålder. Skrev i Ts att jag inte är emot ivf. Ivf anser jag man ska få skattefinansierad hjälp med när man har svårt att få barn inom rimlig ålder. För då har man tagit ansvar för att veta vad man vill, sträva efter det.
Man känner till riskerna med att vänta länge men trots det väntar man ofta. Ska man då få detta skattefinansierat? Att deras anledningar kanske förverkliga sig själv ta goood tid på sig att etablera sig som enligt mig inte är rimlig alls (vad exakt har man gjort alla de åren?) ska vara legitima anledningar för att andra ska betala för deras misstag, välstånd. Förstår du hur jag menar?
Jo, men om jag exempelvis arbetar på en vårdcentral och har emot en rökare eller en överviktig patient så säger ju inte jag att jag skiter i vad du gör, du får röka hur mycket du vill eller är vad du vill du är ändå fet och har skyhögt blodsocker.
Man arbetar ju förebyggande och behandlande med alla dessa på olika sätt. Och det är många som slutar röka också och går ner i vikt. Det är ofta ett resultat av stress och brist på kunskap kring hur man kan planera sin dag. Då får de undervisning i det. En person som gått väldigt långt i sin sjukdom får ju inte aktiv behandling heller utan allt som ofta palliativ vård.
Är man tillräckligt motiverad till någonting så når man ju dit. Vissa människor är kanske inte det eller ser inte riskerna med ett beteende för att det är för abstrakt, de kanske lyssnar på någon som inte har kunskap i ämnet som själv kanske har vinning på att lära den andre fel saker.
På samma sätt är det ju med att skaffa barn. Vill man ha det och man känner till riskerna med att vänta blir ju risken med att vänta att man inte får barn alls. Råder det en norm att man ska skaffa barn sent så blir ju detta en stor grupp till sist. Kostnadsmässigt är den mycket mycket hög jämfört med exempelvis ett besök på vårdcentralen. Att lägga sådana hiskeliga belopp på helt onödiga livsval och konstiga normer är väldigt onödigt för alla inblandade.