Mycket Tabubelagt ämne varning

Jag anser att man får skaffa barn när man vill, men att man inte borde bli förvånad om det inte tar sig direkt om man närmar sig 40. Jag tror att det är bra om kvinnor får information i skolan om att fertiliteten går ner och att det inte är så bra att vänta för länge. Ivf verkar som en tärande process. Jag tror inte att TS har någonting emot äldre mammor men tycker att de i 35-40 års åldern som behöver hjälp borde ha tänkt på att fertiliteten sjunker med åldern. 

Som tillägg vill jag säga att 35- åriga mammor var extremt fördomsfulla och fördömande mot mig som 20- åring med barn, så fördomar har vi alla.

Jag tycker inte att ivf är fel alls. Snarare en fantastisk hjälp till de som vill ha barn och inte kan. Men idag behöver över 10% hjälp och det kan bero på att medelåldern för förstföderskor ökar. Man börjar försöka sent och får sedan bråttom för att man bara kan få hjälp i ett eller två år till.
Jag tror att det här är ett samhällsproblem. I städerna bor barnen hemma till 25 och hela vuxenlivet förskjuts ca 5 år.
Jag menar att jag inte tror att TS försöker att fördöma äldre mammor utan bara uppmärksamma detta som ett problem.

 

För 20 år sedan fick min svägerska sitt första barn vid 39. Hennes tåg hade redan gått ansåg både hon och alla andra, men vi tyckte såklart att det var fantastiskt. Däremot var det ovanligt och oväntat att få barn vid en så hög ålder. Min mamma var 31 när hon fick mig och hon var en av de äldre mammorna i klassen. Idag anser vi att det är helt normalt att få barn vid 40, men kroppen åldras inuti trots att vi känner oss pigga och unga. Kroppen är gjord för att föda vid 20-25 år. Då är det minst risk för komplikationer och förlossningskador. Det är inte en kränkning till äldre mammor utan ren biologi. Går allt bra spelar det såklart ingen roll.

Ja, TS kanske har uttryckt sig klumpigt, men om man läser trådstarten utan att gå i försvarsställning, så förstår man vad hon menar. Hon tycker inte att det är ok att vänta tills det nästan är försent och sedan vänta sig hjälp från samhället. Hon tänker att om man börjar försöka vid 39 år och 4 mån och det inte tar sig, så har man gjort valet att prioritera annat. Hon tycker ju att barnlösa ska få hjälp inom rimlig ålder. Det här är en känslig fråga och jag upplever att många i tråden tar åt sig personligen. 

Nej, det var en aning tillspetsat. Jag är strax över 40 och har idag vuxna barn. Flera av mina väninnor, mellan 38-41, kämpar idag med att försöka bli gravida. Det är en oerhörd sorg och det tär på deras relationer. De uttrycker att de ångrar att de inte prioriterade barn tidigare, då deras önskan att bli föräldrar trumfar deras önskan till en perfekt relation. TS må ha uttryckt sig klumpigt men kan vara färgad av att äldre mammor oftast hävdar att de är bättre och tryggare föräldrar. Det var inte enkelt att vara mamma som 20-åring i en grupp med 35-åringar som hade lilla gumman attityd. Jag hade en stabil relation och är gift med pappan än idag, 22 år senare.

Att jag tog upp attityder beror på att vissa anser att TS har fördomar mot äldre mammor. Det omvända är minst lika vanligt. I tex mammagruppen och på förskolan väljer man inte sitt umgänge. Jag tycker att folk här drar på lite för höga växlar istället för att försöka förstå vad hon menar. Hennes man är äldre absolut, men kvinnans ålder är viktigare.

Risken för ofrivillig barnlöshet trodde jag var i fokus här. Ofta är mannen lite äldre i förhållanden så när kvinnan är 40 så kanske mannen är 45-50. Min uppfattning är att barnlösa kvinnor runt 40 skiter högaktningsfullt i om barnet får adhd. De vill ha barn oavsett. 36 år som man är ingen anmärkningsvärt hög ålder.

Hade du som 39 årig och barnlös verkligen gjort abort om du visste att barnet hade Adhd? Nu går ju inte det att se på några tester, men är det verkligen hela världen? 
Jag har aldrig påstått att du gjort något fel eller är sämre för att du fick barn sent, så varför så hetsig ton? Du går på som att jag har kränkt dig.

Jag skrev att det är min uppfattning baserat på de kvinnor i min närhet som nu kämpar med att bli gravida. Att få barn upptar all deras vakna tid. De är redo att lämna sin man, använda surrogat osv, så att adhd skulle vara ett hinder har jag svårt att tro.

Är det fortfarande bara jag i hela tråden som förstår vad TS menar? Att det är en bra idé att planera in barn i vettig tid för att slippa problem. 30 år känns vettigt att ta ett beslut. Om det sedan tar lite tid är då, är inte hela Värden. Många lever med sin partner i 10 år innan de kommer till skott. Sedan närmar de sig 40 och bryter ihop när de inte plussat vid 17:e försöket. Om man går en lång utbildning och väntar länge med barn tar man en kalkylerad risk att bli barnlös.