Mycket Tabubelagt ämne varning

Jag fick två barn när jag var i 20-årsåldern och nu är jag 45 år. Jag har träffat en betydligt yngre man som inte har barn sedan tidigare och vi vill väldigt gärna ha ett gemensamt barn. Tyvärr är jag så gammal att det är praktiskt taget omöjligt att bli gravid på naturlig väg och vi planerar därför att genomgå äggdonation. Vi skulle helst av allt vilja använda mina egna ägg eftersom vi förstås vill blanda mina egna gener med hans, men om det inte går är donerade ägg det näst bästa alternativet.

Det kanske kan anses egoistiskt men man skaffar väl alla sina barn av egoistiska skäl oavsett om man är 20 eller 50? Jag är fullt frisk och kommer inte att ha några problem att orka med att ha småbarn och jag räknar inte med att dö på många år än. Och min man är ung, han kommer att finnas även om jag går bort tidigare.

Jag skulle nog på många sätt vara en bättre och mer närvarande mamma nu när jag är lite äldre, lugnare och mer stabil. Om/när vi får barn kommer jag att betrakta barnet som ett verkligt mirakel och ägna all min tid och energi åt vår lilla familj. Jag har gjort allt annat jag velat i livet och blir jag mamma nu kommer jag att gå upp i rollen till 110%.

Jag var absolut inte någon dålig mamma till mina barn som jag fick när jag var i 20-årsåldern men mitt fokus var splittrat, i den åldern var det så mycket som hände. Jag ville förverkliga mig själv; studera, jobba, göra karriär, ägna mig åt tidskrävande intressen, umgås med vänner, festa, resa osv. Jag fick mitt första barn när jag var bara 20 år och jag hade så mycket att göra och uppleva, mitt liv hade ju knappt börjat och jag måste ärligt erkänna att mitt barn nog tyvärr inte alltid var mitt prio nr. 1 utan fick hänga på i mina svängar rätt mycket. Jag ser absolut fördelar med att få barn både tidigt och sent. Biologiskt är vi skapta för att få barn tidigt men det krockar lite med vår moderna livsstil och alla förväntningar och krav. Då hade knappt ro att sitta i timtal på lekplatsen och baka sandkakor, idag kan jag inte tänka mig något annat jag hellre skulle vilja göra. Att få ett barn nu skulle vara min största lycka i livet. Jag ser också fram emot att bli mormor och hoppas att det också kommer att hända snart, jag längtar så efter en liten, eller flera, att älska.

Jag reagerade på detta i din trådstart. Du har alltså stressat dig igenom barnafödande och skaffat fyra barn samtidigt som du har pluggat, på loppet av knappt tio år. Varför så bråttom?

Handen på hjärtat, känner du att du kan ge vart och ett av barnen all den tid du vill och de förtjänar. Gett dig själv tid att andas och njuta av bebistiden. Och du har gett allt på utbildningen dessutom? Om det var så viktigt för dig att få barn, varför ägnade du dig inte åt det på heltid några år och väntade med utbildningen och karriären till efter att barnen blivit större?

Ditt äldsta barn är alltså 9-10 år nu, fortfarande ganska liten, och har tre yngre syskon, och en mamma som förmodligen har fullt fokus på jobb och karriär numera. För varför var det annars så bråttom att skaffa utbildningen mitt under de barnafödande åren? Hur många minuter ägnar du dig helhjärtat åt vart och ett av barnen per dag? Är du lika effektiv och målmedveten i all aspekter på livet? Hemmet ska vara välstädat, fasaden ska glänsa, fritiden ska också vara statusfylld, vännerna avundas dig..?

Jag är lite provocerande tillbaka för jag tror att du skulle må bra av att sänka takten lite. Jag var också överambitiös när jag var ung och ville att allt skulle hända fort, fort, fort. Jag räknade veckor under graviditeten och kämpade för att hinna läsa klart en högskolekurs medan jag var höggravid, minstingen fick börja på dagis när han var endast 13 månader gammal för att jag skulle hinna börja läsa höstterminen det året. Pappan kunde visserligen gå ner i arbetstid så det var inte heldagar på dagis första halvåret men ändå, såhär i efterhand ångrar jag att jag stressade så. Barnet mådde definitivt inte bra av att lämnas bort så tidigt, och det som grämer mig mest är att jag inte ens gjorde det för att jag var tvungen utan för att jag hade någon idiotisk idé om att jag skulle vara klar med min utbildning innan jag fyllt 30. (Vad spelar det för roll om jag var 30 eller 32 när jag tog examen, egentligen??) Och då hade jag ändå bara två barn med sex års åldersskillnad - du har fyra stycken, supertätt...!

Gammal och klok som jag är numera skulle jag inte göra om samma misstag. Om jag får ett barn till kommer jag att unna mig att vara bara mamma på heltid i minst två år, och jag kommer att gå ner till deltid därefter för att verkligen kunna ge barnet tid. För tid är det viktigaste du kan ge barnen när de är små. Tid att baka bullar, läsa sagor, gå långsamma promenader i barnets takt. Ge barnet tid att försöka gå uppför trappan själv istället för att bära upp det för det går så långsamt och jag har ju så mycket att hinna med... tentan ska lämnas in och jag måste hinna fixa middag innan mötet med föreningen/vin med väninnorna/gymmet... Småbarnsåren går så fort, rätt vad det är har barnen vuxit upp och det är de som inte har tid med dig längre. Ta detta råd från en gammal klok kvinna. Sluta vara så duktig och effektiv. Det du skriver i din TS är inget att skryta om.

Om du läser igen så ser du att jag faktiskt kritiserar mina egna val som jag gjorde när jag var i TS situation när jag var ung. Jag ångrar att jag inte tillät mig att slappna av och njuta mer och att jag skulle försöka vara fröken Duktig, precis som TS har tydliga symtom av. Jag gick in i väggen till slut dessutom pga alla krav jag ställde på mig själv och förlorade flera år på att återhämta mig.