Fast det måste ju vara något fel på barnet som inte har lagt av med detta beteende som 20 åring. Klarar hen av studier/arbete och ett vanligt liv utöver detta?
Det låter som att det vuxna barnet skulle må bra av att få någon sorts samhällsstöd istället. Gruppboende eller eget boende med boendestödjare tex. Även om en person har någon form av begåvningshandikapp eller psykisk sjukdom finns ofta ett behov att bli vuxen i förhållande till föräldrarna.
Åh herre... min son som är 21 studerar på distans och lever på bidragsdelen från CSN, för att jag har sagt att jag inte behöver betalt för mat och husrum så länge han har så liten inkomst.
Dock kräver jag att han hjälper till hemma, som den vuxna medboende han är. Det är en självklarhet, varför ska de andra vuxna göra allt och en slippa?
Jag hade nog övervägt att lämna alltihop, jag skulle få dåndimpen varje dag på "X".
Minst.
Skulle aldrig acceptera detta totala curlande från mannens sida! Skilsmässa var ordet!
Låter väldigt märkligt. Rent spontant så känner jag att det vuxna barnet själv borde komma ihåg att packa med sina byxor etc. för ganska länge sedan och absolut senast innan han började gymnasiet. Det låter som detta vuxna barnet behöver att mamma släpper taget och låter honom
växa genom att ta eget ansvar, söka jobb eller plugga samt söka egen bostad och allt som det innebär. De där kuddarna under armarna är inte alls bra för honom.
Nej, det är inte normalt. Men det förekommer absolut. Sambon var tvungen att vara övertydlig när hans äldsta mamma ville planera sommaren för dessa unga vuxna. Dessutom inte bodde hemma längre.
Han diskuterar gemensamma sommarplaner med sin vuxna barn själv, utan inblandning av henne.
Det låter som om dottern läser både läkarprogrammet och jurist samtidigt, men något säger mig att så inte är fallet...
Mina barn (18 & 20) klarar heltidsstudier, extrajobb, träning, fritidsaktiviteter, kompisar mm helt utan mig hjälp. De kommunicerar/planerar själva med sin pappa. Det enda jag hjälper dem med är att jag handlar det mesta av maten och lagar middag ganska ofta, så det finns nästan alltid rester/matlådor att värma.
Ja det är ju väldigt märkligt med hela situationen... Precis som de andra tänkte jag först också på ett barn i låg/mellanstadiet. Om mamman håller på så får hon göra det, men pappan sätter ju aldrig ner foten och då måste nån annan göra det. Nu blir det ju du då, eftersom det är du och er nya familj som drabbas.
Du får tänka igenom situationen ordentligt och ta ett samtal med mannen någon kväll eller dag framöver, kanske redan nu i helgen.
Bra, då vet han läget då alltså? Förstår han att du menar allvar verkligen? Hur länge sen hade ni den diskussionen? Ge honom en tidsgräns när X ska vara ute. Som du säger har hen ju ett annat hem att gå till så det är inte som att hen måste stå i bostadskö eller liknande. Det här är en förändring som ska kunna hända från en vecka till en annan, faktiskt. Möbler etc kan ni ta lite eftersom. Ungen ska ut.
Vad är din mans version av det hela då?
Vore intressant om han lyckades sätta ord på det och förklara vad som inte stämmer i din beskrivning.
Så skönt att du tagit av dig styvmorsmanteln ;) Du har rätt att trivas med ditt liv också, och ni hade kunnat leva i harmoni, om de andra tre inte hade haft en så dysfunktionell relation.
Förstår han att han inte hjälper utan faktiskt stjälper X?
Det hör till föräldraskapet att rusta sitt barn att möta vuxenlivet. Att försöka undanröja alla hinder för en vuxen är ett misslyckande som förälder.
TS, om du har fått nog så har du ju fått nog. Men kan ett alternativ till att ställa ultimatum om att X ovillkorligen ska ut vara att X kan bo kvar under förutsättning att både X och X pappa tar utomstående hjälp. Eftersom du har ett barn tillsammans med pappan så har du och ditt barn allt att vinna på att deras relation blir så bra som möjligt.