Känslor, blir det lättare?

Känslor, blir det lättare?

Vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag vill.. kanske bara få berätta vad jag känner och höra att det jag känner är normalt och att jag inte är en dålig mamma

Har en pojke på 3veckor, första barnet

I början åt han och sov, han kunde sova i 3-4h i sträck och skrek i princip aldrig.

Vande mig vid det och nu helt plötsligt har han svårt att komma till ro, äter ofta, har svårt att bajsa och prutta och han gråter mycket när han är vaken

Har jag honom intill mig så börjar han gråta efter ett tag, tar sambon honom gråter han nästan direkt och lägger vi ner honom gråter han

Mår så dåligt över att jag inte förstår vad det är han vill

Tänkte att det har mycket med magen att göra, att han har ont..

Han får magdroppar, jag försöker ?cykla? med hans ben, jag masserar hans mage (medsols) och har använt pysventil vid två tillfällen..

Har läkartid med honom om 1 vecka.

Tänkte byta ut hans oljebaserade D-vitamin droppar imorgon mot vattenbaserat också

Sambon har börjat jobba igen och jag har svårt att få dagarna att gå ihop, allt fokus är på pojken (såklart!) och jag får inget gjort hemma och får sådan ångest över det

Känner att jag tycker det är jobbigt att inte fått något gjort innan sambon kommer hem.

Han jobbar, hjälper till under natten med blöjbyten, han lagar mat, handlar etc etc och jag sitter där i soffan, dag ut, dag in och försöker hitta någon ork

Jag ser ut som fan, känner mig som fan, hemmet ser ut som fan, tiden försvinner och jag hänger inte med

Just nu bara gråter jag och har jättesvår att se något positivt

Känner mig totalt misslyckad som sambo, som person och som mamma

Varför verkar alla andra ha riktigt gosiga dagar hemma med sina barn, hinna med en massa ting medan jag sitter här i panik

Känner mig väldigt hormonell och förkastlig och överväldigad

Kl är 15.30 och jag har bara fått i mig en macka

Ville verkligen överraska sambon efter hans 12h skift med en glad tjej, en glad son och ett ihopplockat hem på alla hjärtas-dag..

Har dessutom fortfarande ont och problem sedan förlossningen så kroppen vill inte samarbeta med mig heller

Känner någon igen sig? När började livet bli lite ljusare för er igen?

Usch mår dåligt att jag ens kände behovet att skriva detta..

Vågar/vill inte prata med någon i familjen eller nå vänner då jag inte vill visa mig ?svag?

Jag har svarat i den här tråden för tre år sen och fick notis att du skrivit. Är det ditt första barn?

Jag har hunnit få ett till under den här tiden, även fast jag kände lika i början med mitt första barn. Det är inte ens nära så jobbigt som det var med första.
Det är en otrolig stor hormonell omställning efter att ha fött barn och man blir inte sig själv. Du känner inte den lilla riktigt än, men du kommer lära känna honom mer och mer för varje dag och det tar tid att skapa rutiner. Allt kommer, och om något år kommer du sitta där och vara proffs på just ditt barn.

För det första är det så himla viktigt att ta upp detta på bvc-besöken, för de kan hjälpa dig. Och de kan även förklara att det du känner är helt normalt och vanligt, om än skitjobbigt, och det kan vara skönt när någon annan berättar det för en.

För det andra - det är den jobbigaste perioden för många. Det är inte för evigt, det är bara en fas som hör till föräldralivet, att komma in i allt det nya och när ni är ur den - då kommer du känna igen dig själv igen, och även ha lärt känna ditt nya jag - du som mamma :) Ge det några veckor till så kommer du säkert känna annorlunda då.

Skickar kramar först o främst. Det är tuff att vära ett ny föräldrarkänske funderar över vad behöva göras o hur viktigt är det.  Dam suga tex kan vänta men disken kanske prioriteras....välj enklar måt som kottfarsås o har redo i frysen bara varm upp det underlatta vardagen. Söv när barnen söv...värfor for att du är värt det!!

Det bli bättre. Bara sänk kraven på dig själv....allt de föräldrar på instagram är inte böttre an dig....så jämför inte!!!