Maysan911

Sun 14 Feb 2021 15:32

16 svar

Känslor, blir det lättare?

Vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag vill.. kanske bara få berätta vad jag känner och höra att det jag känner är normalt och att jag inte är en dålig mamma

Har en pojke på 3veckor, första barnet

I början åt han och sov, han kunde sova i 3-4h i sträck och skrek i princip aldrig.

Vande mig vid det och nu helt plötsligt har han svårt att komma till ro, äter ofta, har svårt att bajsa och prutta och han gråter mycket när han är vaken

Har jag honom intill mig så börjar han gråta efter ett tag, tar sambon honom gråter han nästan direkt och lägger vi ner honom gråter han

Mår så dåligt över att jag inte förstår vad det är han vill

Tänkte att det har mycket med magen att göra, att han har ont..

Han får magdroppar, jag försöker ?cykla? med hans ben, jag masserar hans mage (medsols) och har använt pysventil vid två tillfällen..

Har läkartid med honom om 1 vecka.

Tänkte byta ut hans oljebaserade D-vitamin droppar imorgon mot vattenbaserat också

Sambon har börjat jobba igen och jag har svårt att få dagarna att gå ihop, allt fokus är på pojken (såklart!) och jag får inget gjort hemma och får sådan ångest över det

Känner att jag tycker det är jobbigt att inte fått något gjort innan sambon kommer hem.

Han jobbar, hjälper till under natten med blöjbyten, han lagar mat, handlar etc etc och jag sitter där i soffan, dag ut, dag in och försöker hitta någon ork

Jag ser ut som fan, känner mig som fan, hemmet ser ut som fan, tiden försvinner och jag hänger inte med

Just nu bara gråter jag och har jättesvår att se något positivt

Känner mig totalt misslyckad som sambo, som person och som mamma

Varför verkar alla andra ha riktigt gosiga dagar hemma med sina barn, hinna med en massa ting medan jag sitter här i panik

Känner mig väldigt hormonell och förkastlig och överväldigad

Kl är 15.30 och jag har bara fått i mig en macka

Ville verkligen överraska sambon efter hans 12h skift med en glad tjej, en glad son och ett ihopplockat hem på alla hjärtas-dag..

Har dessutom fortfarande ont och problem sedan förlossningen så kroppen vill inte samarbeta med mig heller

Känner någon igen sig? När började livet bli lite ljusare för er igen?

Usch mår dåligt att jag ens kände behovet att skriva detta..

Vågar/vill inte prata med någon i familjen eller nå vänner då jag inte vill visa mig ?svag?

Anonym (Mamma)

Sun 14 Feb 2021 16:28

#1

Det blir bättre! Och du behöver fokusera på det viktiga: att ta hand om dig och bebis, hemmet får ni hjälpas åt med det nödvändigaste men hellre lite skit i hörnen osv. Strunta i hemmet, du jobbar också fast på hemmaplan - du är mamma, och dessutom en stor del av dygnet och inte bara åtta timmar. Bra att ni fått läkartid, jag tänkte på kolik när jag läste beskrivningen. Men annars måste du se till att få in lite rutiner, främst kring att du behöver äta. Skriv ner en lista på saker som du gillar men som är enkelt att göra i ordning eller som du kan ha i matlåda, särskilt luncher kan ni ju göra lite extra till middag dagen innan bara.

Anonym (Vem)

Sun 14 Feb 2021 16:44

#2

Maysan911 skrev 2021-02-14 15:32:47 följande:

Vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag vill.. kanske bara få berätta vad jag känner och höra att det jag känner är normalt och att jag inte är en dålig mamma

Har en pojke på 3veckor, första barnet

I början åt han och sov, han kunde sova i 3-4h i sträck och skrek i princip aldrig.

Vande mig vid det och nu helt plötsligt har han svårt att komma till ro, äter ofta, har svårt att bajsa och prutta och han gråter mycket när han är vaken

Har jag honom intill mig så börjar han gråta efter ett tag, tar sambon honom gråter han nästan direkt och lägger vi ner honom gråter han

Mår så dåligt över att jag inte förstår vad det är han vill

Tänkte att det har mycket med magen att göra, att han har ont..

Han får magdroppar, jag försöker ?cykla? med hans ben, jag masserar hans mage (medsols) och har använt pysventil vid två tillfällen..

Har läkartid med honom om 1 vecka.

Tänkte byta ut hans oljebaserade D-vitamin droppar imorgon mot vattenbaserat också

Sambon har börjat jobba igen och jag har svårt att få dagarna att gå ihop, allt fokus är på pojken (såklart!) och jag får inget gjort hemma och får sådan ångest över det

Känner att jag tycker det är jobbigt att inte fått något gjort innan sambon kommer hem.

Han jobbar, hjälper till under natten med blöjbyten, han lagar mat, handlar etc etc och jag sitter där i soffan, dag ut, dag in och försöker hitta någon ork

Jag ser ut som fan, känner mig som fan, hemmet ser ut som fan, tiden försvinner och jag hänger inte med

Just nu bara gråter jag och har jättesvår att se något positivt

Känner mig totalt misslyckad som sambo, som person och som mamma

Varför verkar alla andra ha riktigt gosiga dagar hemma med sina barn, hinna med en massa ting medan jag sitter här i panik

Känner mig väldigt hormonell och förkastlig och överväldigad

Kl är 15.30 och jag har bara fått i mig en macka

Ville verkligen överraska sambon efter hans 12h skift med en glad tjej, en glad son och ett ihopplockat hem på alla hjärtas-dag..

Har dessutom fortfarande ont och problem sedan förlossningen så kroppen vill inte samarbeta med mig heller

Känner någon igen sig? När började livet bli lite ljusare för er igen?

Usch mår dåligt att jag ens kände behovet att skriva detta..

Vågar/vill inte prata med någon i familjen eller nå vänner då jag inte vill visa mig ?svag?

Jag gillade aldrig tiden med spädbarn, tyvärr. Och ändå sov mina som stockar, alla tre, från dag ett.

Men det vänder när de bli större. För mig inträffade det när de var 2-3 år.
Nu njuter jag av att vara mamma till mina 10, 13 och 15 åringar!

Lycka till, kämpa!

Anonym (Mamma)

Sun 14 Feb 2021 17:00

#3

Anonym (Vem) skrev 2021-02-14 16:44:13 följande:

Jag gillade aldrig tiden med spädbarn, tyvärr. Och ändå sov mina som stockar, alla tre, från dag ett.

Men det vänder när de bli större. För mig inträffade det när de var 2-3 år.
Nu njuter jag av att vara mamma till mina 10, 13 och 15 åringar!

Lycka till, kämpa!

Lustigt, för mig har det varit tvärtom :) Lugna gatan tills 2-årstrotsen började kicka in, vid 3 kulminerade det och nu vid snart 4 väntar vi bara på att det ska bli lite lugnare. Vi har under det senaste året också kommit fram till att det bara blir ett barn, vi orkar verkligen inte en till sån här tuff period på flera år.

Anonym (Vem)

Sun 14 Feb 2021 17:30

#4

Anonym (Mamma) skrev 2021-02-14 17:00:05 följande:

Lustigt, för mig har det varit tvärtom :) Lugna gatan tills 2-årstrotsen började kicka in, vid 3 kulminerade det och nu vid snart 4 väntar vi bara på att det ska bli lite lugnare. Vi har under det senaste året också kommit fram till att det bara blir ett barn, vi orkar verkligen inte en till sån här tuff period på flera år.

Det är olika beroende på vem man är.
Men jag trivdes INTE med spädbarn. Älskade mina förstås och tyckte de var gulliga men själva perioden när de var riktigt få var jobbig... Eller ointressant snarare.

Anonym (Mammi)

Sun 14 Feb 2021 18:08

#5

Maysan911 skrev 2021-02-14 15:32:47 följande:

Vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag vill.. kanske bara få berätta vad jag känner och höra att det jag känner är normalt och att jag inte är en dålig mamma

Har en pojke på 3veckor, första barnet

I början åt han och sov, han kunde sova i 3-4h i sträck och skrek i princip aldrig.

Vande mig vid det och nu helt plötsligt har han svårt att komma till ro, äter ofta, har svårt att bajsa och prutta och han gråter mycket när han är vaken

Har jag honom intill mig så börjar han gråta efter ett tag, tar sambon honom gråter han nästan direkt och lägger vi ner honom gråter han

Mår så dåligt över att jag inte förstår vad det är han vill

Tänkte att det har mycket med magen att göra, att han har ont..

Han får magdroppar, jag försöker ?cykla? med hans ben, jag masserar hans mage (medsols) och har använt pysventil vid två tillfällen..

Har läkartid med honom om 1 vecka.

Tänkte byta ut hans oljebaserade D-vitamin droppar imorgon mot vattenbaserat också

Sambon har börjat jobba igen och jag har svårt att få dagarna att gå ihop, allt fokus är på pojken (såklart!) och jag får inget gjort hemma och får sådan ångest över det

Känner att jag tycker det är jobbigt att inte fått något gjort innan sambon kommer hem.

Han jobbar, hjälper till under natten med blöjbyten, han lagar mat, handlar etc etc och jag sitter där i soffan, dag ut, dag in och försöker hitta någon ork

Jag ser ut som fan, känner mig som fan, hemmet ser ut som fan, tiden försvinner och jag hänger inte med

Just nu bara gråter jag och har jättesvår att se något positivt

Känner mig totalt misslyckad som sambo, som person och som mamma

Varför verkar alla andra ha riktigt gosiga dagar hemma med sina barn, hinna med en massa ting medan jag sitter här i panik

Känner mig väldigt hormonell och förkastlig och överväldigad

Kl är 15.30 och jag har bara fått i mig en macka

Ville verkligen överraska sambon efter hans 12h skift med en glad tjej, en glad son och ett ihopplockat hem på alla hjärtas-dag..

Har dessutom fortfarande ont och problem sedan förlossningen så kroppen vill inte samarbeta med mig heller

Känner någon igen sig? När började livet bli lite ljusare för er igen?

Usch mår dåligt att jag ens kände behovet att skriva detta..

Vågar/vill inte prata med någon i familjen eller nå vänner då jag inte vill visa mig ?svag?

Jag kunde skrivit ditt inlägg själv när jag fick mitt första barn. Jag tyckte att omställningen till att bli förälder var jättejobbig. Just det att inte hinna göra något, och att bebisen behövde en hela tiden och att man aldrig kunde lägga ifrån sig hen.

För mig vände det ungefär vid 2-3 månader. Då hade jag hunnit vänja mig vid allt det nya och kände att jag började trivas som mamma. Innan dess var jag bara orolig, osäker och stressad. Sen dess har jag älskat att vara hemma. Men innan dess skulle jag nog säga att jag hatade det. Inte bebisen, men livet med en nyfödd där man var så fast liksom.

Mina bästa tips för att få det lite lättare är att köpa en bärsele eller bärsjal och bära bebisen mycket, då kan du få saker gjorda och ändå blir bebisen gungad och vaggad till sömns nära. Ett annat tips är att våga dig ut. Gå en promenad med en kompis, eller bara du och bebisen i bärsele om det inte funkar med vagn pga orolig mage. Ofta mår man mycket bättre om man vågar sig ut lite. Om han skriker lite under promenaden är det ju inte värre än att han skriker lite hemma liksom.

Ett annat tips är att sitta på pilatesboll och gunga bebisen i famnen. Det brukar lugna den stökigaste bebis. Då kan man hinna titta lite på tv eller film i lugn och ro en stund.

Och du, det vänder. De första veckorna är jobbiga för de flesta. Det du skriver om att alla sitter hemma och myser hela tiden eller hittar på en massa, det är nog mest en fasad. Jag tror att väldigt många nyblivna föräldrar har lite panik över det nya livet en stor del av tiden.

Aryzza

Sun 14 Feb 2021 21:03

#6

Kände väldigt mycket så i början också. Att jag aldrig hann med något. Men det är ok! Man får hjälpas åt så gott det går och blir det lite stökigt får det vara det. Du måste dock få i dig mat annars mår du inte bra. Om det så är en drickyoghurt är det bättre än inget. Köp saker som är lätta att få i sig.

Vi hade sjal och jag bar bebis jämt. Verkligen jämt. Många många timmar varje dag. Det brukar hjälpa mot magont hos bebis och man kan fixa lite om man orkar.

Vid tre veckor brukar fenomenet som kallas kvällsoro börja där bebis kan vara kinkig utan direkt anledning. Googla detta och läs på. Tex babybaby.se har mycket bra info. Det gör det lite lättare med förståelse tycker jag även om det är FRUKTANSVÄRT JOBBIGT när de skriker och man inte kan trösta. Snart kommer också de första ökningsfaserna och då kommer du amma väldigt mycket. Väldigt väldigt mycket. Och det är helt normalt! Och går bebis upp i vikt som han ska har du tillräckligt med mjölk. (Man tror gärna att det inte är nog men det är helt normalt att behöva amma hela tiden i perioder).

Om du har jobbigt med kroppen efter förlossningen så boka tid till din barnmorska på mvc och se om de kan hjälpa dig. Det är ändå snart dags för efterkontroll för dig. Och ta upp med mvc eller BVC hur du mår så du får lite stöttning.

Vid tre månader blev det mycket lättare tyckte jag och nu vid drygt nio månader är det en helt annan värld :) hinner med fix och mat och orkar gå ut varje dag. Min lilla tjej är oftast glad och så rolig att vara med. Det händer så mycket under denna tiden och det blir bara lättare, jag lovar. Spädbarnstiden va inte jätterolig men det blir bättre!

Maysan911

Mon 15 Feb 2021 18:56

#7

Tack så hemskt mycket för alla svar och alla tips!

Kändes skönt att läsa allt ni skrivit och jag känner mig inte lika ensam och nere..

Kommer nog fler dagar när livet verkligen känns hopplöst och då känns det bra att ha era svar att återkomma till för lite pepp!

Anonym (Lättare)

Fri 19 Feb 2021 14:01

#8

Ibland pratar man om "fjärde trimestern", alltså att de tre första månaderna skulle bebisen egentligen stanna i magen men då skulle den bli för stor och inte kunna födas. Det är därför de är så obegripliga i början:) De förstår inte oss och vi förstår inte dem. Typ. Närhet i massor (gärna i sjal eller sele), mat och ren blöja är vad som gäller och då kommer de ibland att gallskrika ändå utan att det är något man som förälder gör fel.

Det viktigaste är att du tar hand om dig själv så att du orkar. Vill du duscha varje morgon för att känna dig som en människa? Gör det då. Sätt bebisen i en babysitter i badrummet i några minuter även om han gnäller. Förbered kvällen innan så att det finns rena kläder, bindor och annat du behöver. Samma för toabesök. Bär du i sele har du båda händerna fria att göra mat. Osv.

Och ffa håll ut. Det vänder snart!

Hälsningar/ mamma till tre ;)

Anonym (F)

Fri 19 Feb 2021 15:58

#9

Känner så igen mig i din beskrivning!

Jag vet inte hur det är med dig, men jag förstod mig inte på mitt barn, jag visste inte vad som var "normalt ". Min mamma och svärmor pratade om bebisar på ett sätt som inte kändes rätt för mig (typ att lämna gråtande) och ville ge info om bebisar som liksom inte stämde med min verklighet (att bebisar bör sova själva, att jag ska sova när bebisen sover, att alla bebisar vill åka vagn/bil mm.) Alla människor har olika åsikter om bebisar och det finns mycket att ta till sig på nätet idag om hur det "borde" vara.

Jag önskar så att jag bara släppt alla måsten och ägnat mig åt att vara ny mamma med allt vad det innebär! Den första tiden är turbulent, men det ändras hela tiden för att bebisen växer och blir tryggare. Det är förståeligt att man vill sova, duscha och det kommer man få göra. Det tar ett tag att lära känna varandra och vad som funkar.

Jag tipsar alla jag känner som nyligen fått barn pm instagramkontot bebisen_och_vi för den bvc sköterskan skriver så bra om spädbarnstiden!

Håll ut, det blir bättre

Tjoppa12

Sat 20 Feb 2021 22:16

#10

Som någon tidigare har skrivit så hade det här kunnat vara jag som skrev när min dotter var i samma ålder!! Vi har cyklat, vi har masserat, vi har gråtit och oj oj oj. Jag hade svårt att knyta an till henne. Hur fasen skulle jag kunna ta hand om detta barn kände jag. Men hon nästlade sig in i hjärtat på mig och nu är hon 4 månader och det är mycket bättre!! Vi har lärt känna varandra, vi har fått våra rutiner. Det kommer bli bättre och det är snart. Det går snabbare än vad man tror fast att man tror man kommer ha det sådär jobbigt resten av livet typ. Och du ska inte känna nån press att fixa mys och fint än. Snart så blir det bättre. Du är INTE dålig mamma, det här är SUPERVANLIGT men pratas för lite om.

Lilant

Wed 24 Feb 2021 16:36

#11

Blir bättre mellan 3-5 månader sen börjar de jobbiga igen mellan 7-10 månader någonstans när barnet kommer på att hen kan bli övergivet och därför sluta sova bra på nätterna :)