7-åring med osunda kompisrelationer.
Hur har det gått TS?
Inlägg från: trollhona
|
-
-
Jag har inte läst din andra tråd, men det är väl bra om det är på väg åt rätt håll. Har ni fått stöd från skolan avseende att ordna upp lekkamraterna eller har det skett på eget initiativ fån er?Hyllemor skrev 2021-03-17 00:22:13 följande:
Ja, alltså, jag startade nyligen en tråd om att min son pussar andra barn och den tråden gick helt bananas.
För att sammanfatta det hela, så går det hela åt rätt håll. Han har valt att umgås med andra i klassen (en av dessa var den han pussade på munnen) Vi har provat att leka med flera i klassen på fritiden, där några har gått bättre och andra sämre, men ingenting fungerar klockrent.
Det största bekymret är att min son "argumenterar ihjäl" de andra barnen. Han har alltid svar på tal och är därför inte särskilt smidig i sociala sammanhang. Det kan fungera hur bra som helst och han kan backa i otroligt många sammanhang, men om något barn börjar diskutera någonting och om de hamnar i en dispyt så fortsätter min son diskussionen tills de andra inte kan svara, vilket antingen slutar med att de blir ledsna eller arga och går iväg, eller slåss, beroende på vilket barn det handlar om. Jag har suttit intill och smyglyssnat vid verbala konflikter med "lugnare" barn, och inser att mitt barn ger sig inte alls, utan kommer med fakta tills det andra barnet har motbevisat med fakta, och först då ger han sig. Om det andra barnets faktakunskaper tryter, så backar inte min son alls, och vi jobbar med det just nu.
Hur vi ska gå vidare med det här, vet jag inte riktigt i nuläget. Det inträffar inte "dåliga" saker varje dag, längre, vilket känns okej, men vad som händer stället är att han inte förstår när det är läge att inte argumentera längre.
Vi kämpar vidare helt enkelt. Vi går från en typ av social problematik till en annan. Jag är dock nöjd med att han inte blir slagen lika ofta längre som förr och heller inte går med på att göra saker som han inte vill.
Din beskrivning av din son påminner om min, han är 3,5 och kan också läsa och håller på med matematik. Han är inte riktigt som de andra barnen. Jag har också noterat att han hamnar hos de stökiga/bråkiga (de dummaste ungarna) på förskolan, speciellt när det är rast och utelek. Så jag läser din historia med lite skräck.
Jag har precis börjat läsa om begreppet 2E, och tänker att det nog stämmer in på din son.
Finns en del forskning som tyder på att barn med en viss särbegåvning dras till de minst intellektuella barnen för att det är så stort hopp mellan de själva och de som är närmast, att de liksom hoppar över försöken att närma sig sådana barn och istället går direkt till att leka med de som är intellektuellt bankrutt (för att vara politiskt korrekt i beskrivningen). Vilket i sin tur leder till just den problematik du har beskrivit. Prova be skolan om att han får läsa någon lektion med en klass högre, på så sätt får man både lärdom och kanske knyter nya kontakter. -
Jag har inte läst din andra tråd, men det är väl bra om det är på väg åt rätt håll. Har ni fått stöd från skolan avseende att ordna upp lekkamraterna eller har det skett på eget initiativ fån er?Hyllemor skrev 2021-03-17 00:22:13 följande:
Ja, alltså, jag startade nyligen en tråd om att min son pussar andra barn och den tråden gick helt bananas.
För att sammanfatta det hela, så går det hela åt rätt håll. Han har valt att umgås med andra i klassen (en av dessa var den han pussade på munnen) Vi har provat att leka med flera i klassen på fritiden, där några har gått bättre och andra sämre, men ingenting fungerar klockrent.
Det största bekymret är att min son "argumenterar ihjäl" de andra barnen. Han har alltid svar på tal och är därför inte särskilt smidig i sociala sammanhang. Det kan fungera hur bra som helst och han kan backa i otroligt många sammanhang, men om något barn börjar diskutera någonting och om de hamnar i en dispyt så fortsätter min son diskussionen tills de andra inte kan svara, vilket antingen slutar med att de blir ledsna eller arga och går iväg, eller slåss, beroende på vilket barn det handlar om. Jag har suttit intill och smyglyssnat vid verbala konflikter med "lugnare" barn, och inser att mitt barn ger sig inte alls, utan kommer med fakta tills det andra barnet har motbevisat med fakta, och först då ger han sig. Om det andra barnets faktakunskaper tryter, så backar inte min son alls, och vi jobbar med det just nu.
Hur vi ska gå vidare med det här, vet jag inte riktigt i nuläget. Det inträffar inte "dåliga" saker varje dag, längre, vilket känns okej, men vad som händer stället är att han inte förstår när det är läge att inte argumentera längre.
Vi kämpar vidare helt enkelt. Vi går från en typ av social problematik till en annan. Jag är dock nöjd med att han inte blir slagen lika ofta längre som förr och heller inte går med på att göra saker som han inte vill.
Din beskrivning av din son påminner om min, han är 3,5 och kan också läsa och håller på med matematik. Han är inte riktigt som de andra barnen. Jag har också noterat att han hamnar hos de stökiga/bråkiga (de dummaste ungarna) på förskolan, speciellt när det är rast och utelek. Så jag läser din historia med lite skräck.
Jag har precis börjat läsa om begreppet 2E, och tänker att det nog stämmer in på din son.
Finns en del forskning som tyder på att barn med en viss särbegåvning dras till de minst intellektuella barnen för att det är så stort hopp mellan de själva och de som är närmast, att de liksom hoppar över försöken att närma sig sådana barn och istället går direkt till att leka med de som är intellektuellt bankrutt (för att vara politiskt korrekt i beskrivningen). Vilket i sin tur leder till just den problematik du har beskrivit. Prova be skolan om att han får läsa någon lektion med en klass högre, på så sätt får man både lärdom och kanske knyter nya kontakter.