Otrohet - gått ett år nu..

Funderar dagligen, ibland flera gånger om dagen om det är rätt att stanna. Ska jag lämna? Är det värt att försöka? Hur länge ska man försöka? När ska man ge upp?

Såklart pratar vi med varandra, jag gömmer varken frågor lr känslor. Är det något så tar jag det direkt. Och så hr det varit sen jag konfronterade honom.

Han erkände direkt, så inget maskande.

Varför jag vill få det att fungera är för våra barn, men oxå för att jag älskar honom, tror jag. Ställer även den frågan dagligen..

Jag vet varken in lr ut, upp lr ner..

Ja, 3år är väldigt lång tid. Enligt min man så var det inga känslor utan bara sexet, jag vet inte vad jag ska tro där. Kollegan bodde nära arbetsplatsen så rast/lunch ink ett knull ingick dom dagar han jobbade. Dagen efter att jag konfrontera honom fick han välja mellan att dra självmant lr säga upp sig från jobbet och jag skulle ge allt en chans. Han sa upp sig dagen efter, och vad jag vet har dom ingen kontakt längre. Jag har sett att hon är blockad från hans sociala medier och även telefonnummer på mobilen. Jag har inte snokat/grottat mig i hans mobil, utan jag vill kunna lita på honom. MEN! Det är svårt, det ligger ju ändå i bakhuvudet, sveket. Att jag varit blind! Att han velat splittra oss som familj. Och nu ett år senare vet jag inte om vi tagit ett steg framåt lr två steg bakåt. Allt känns svart, mörkt och jobbigt. Som jag skrev tidigare så hamnar jag konstant i svackor. Jag tar mig ut för att må bra i 1-2 veckor, för att sen grotta ner mig i 1-2-3 veckor..