BIM Mars 2021 - första barnet
BIM idag. Den har inte dykt upp ännu men är helt säker på att den kommer imorgon. Har haft mensvärk nu i em.. :(
Åh. Hur orkar man egentligen? Man blir ju galen!
BIM idag. Den har inte dykt upp ännu men är helt säker på att den kommer imorgon. Har haft mensvärk nu i em.. :(
Åh. Hur orkar man egentligen? Man blir ju galen!
Tack <3 det kändes så orättvist att det både ska ta lång tid OCH bli missfall.
Ja det är svårt att ge tips på hur man "står ut" för oftast gör man ju inte det. Men jag brukar försöka peppa upp mig med att det ändå är en spännande resa och att jag lär mig så mycket om min kropp och mitt mående. Och hur glada kommer vi inte bli när plusset kommer och stannar kvar?!
Pratade också med en kompis i helgen som inte har barn men som är sugen, men siktar på att börja försöka om ett år. Kändes väldigt skönt med en påminnelse om att inte ALLA får barn nu, även om det oftast känns så.
Ah verkligen >< har sagt det förut, men den dagen man plussar kommer jag inte bara bli överlycklig över att man äntligen lyckats, utan även överlycklig över att denna jäkla jobbiga process är över!!...(och hoppas då man inte får missfall förstås..)
Det får du gott göra! :)
Jo man blir ju det ><... för mig kan det ibland vara så att jag blir knäckt (som igår) för att tempen sjunker och jag tror det är kört.. sen så höjs tempen igen och hoppet kommer tillbaka.. och sen börjar det om när mensen kommer och man blir förstörd. Imorse när jag mätte så höjdes tempen ganska rejält igen.. men är så himla rädd för att börja hoppas.. jag orkar liksom inte slängas mellan alla dessa känslor hela tiden..man blir så trött mentalt av detta.
Ah okey, jag förstår. Men 2 gånger ska räcka gott ändå om ni prickat in kring ÄL <3 men förstår ju såklart att du blir ledsen, man vill ju få in några gånger extra för säkerhetsskull liksom. Men som en kompis sa till mig (som väntar sitt 3:e barn); man kan göra allt "perfekt" och pricka in ÄL etc. och det ändå inte blir något, men så kan det plötsligt ta sig när man just inte alls tänker på att göra allt "perfekt". Och har ju läst/hört flera liknande historier.
Wow! Känner EXAKT igen detta från min egen situation... Min sambo är ju rena "hakuna matata"-personen och tar saker som det kommer och stressar nästan aldrig upp sig inför nåt medan jag känner mig som den mest nojiga och nästintill galna/ostabila/paranoida personen i jämförelse med honom.
Utan att känna dig eller sambon så säger jag att jag tror att det är nåt generellt fenomen i en del hetero-relationer. (Om man nu ska dra de flesta över en kam). Jag vill i alla fall tro att männen vi valt att bilda familj med är sympatiska och närvarande osv men att de pga olika skäl kanske hanterar sånt annorlunda. Tror det har mycket med det att göra...
Jag gick förra året i parterapi med min sambo vid 4 tillfällen pga stress, press och ångest vi både hade enskilt som gjorde att vi gick förbi varandra och kunde inte alls möta varandra eller finnas där för varandra. Båda två var så frustrerade och arga på varann att vi ville prata med någon för att inte förlora varann. Då var det en grej som psykologen sa som jag tyckte var intressant: Att jag och min sambo är ganska annorlunda, delvis pga av våra personligheter är olika men också för att många män och kvinnor har vissa sätt som de "lärt " sig att agera utefter. T.ex att vi hanterar saker olika, har olika behov osv. Men det viktiga är att man finns där för varandra när man behöver varandra oavsett vad det handlar om. För jag har alltid tänkt att han ska förstå min frustration, min desperation att få bolla idéer eller prata om saker utan att han tar och antar vad jag egentligen menar osv.
Nu vet jag ju inte hur exakt din situation är utan bara berättar om min egna. Utan att vara för mycket av en hobby-psykolog eller nåt så tycker jag det är intressant hur man socialt har formats in i dessa roller. Detta var något som psykologen också sa som liksom de "primitiva" som män och kvinnor lärt sig som oavsett hur progressiva och moderna vi än må va, så kan det ibland dyka upp utan att man vet riktigt hur och varför... :)
Tror du att du skulle vilja berätta för honom att du kanske behöver att han visar lite mer stöd och att du berättar hur och varför? <3
Alltid skönt att känna samhörighet, att inte vara ensam i att gå igenom dessa saker. Jag tror absolut att det kan vara så som du säger, att det är ett inlärt beteende. Och jag tror att män och kvinnor fungerar olika i vissa lägen, helt klart. Och jag försöker intala mig själv detta, att jag inte kan utgå ifrån mitt egna perspektiv av känslor etc. eftersom det för honom ser helt annorlunda ut, och därmed så beter han sig annorlunda därefter, utan att mena illa på nåt sätt. Svårt dock när man är mitt inne i de jobbigaste känslorna, att ens orka bry sig om det, utan då vill man bara ha stöd och det man behöver. Men det funkar ju inte alltid så bra.
Har också funderat på det där med parterapi ibland..
Vår situation är lite komplicerad där. Jag har nämligen under en tid varit väldigt tung i vårt förhållande, till och från, av olika anledningar, och han har fått trösta mig enormt mycket..jag har i kombination med utbrändhet varit med om en traumatisk händelse som gjort att jag har börjat gråta för minsta lilla... har brutit ihop bara jag glömt matkortet när vi är och handlar...Typ allt.. Det är mycket bättre nu, men detta har dränerat honom väldigt mycket, vilket jag förstår, men nu när vi försöker få barn så är detta väldigt problematiskt. Det kan krocka lite med det förflutna som vi gått igenom, och han känner att han liksom triggas och blir irriterad.. samtidigt som han och jag har helt olika syn på detta. Men han gör sitt bästa för att inte bli irriterad, och försöker vara ett stöd för mig. Men ja, det är inte alltid lätt alla gånger ><.. en hemsk situation helt klart när man sitter där och är helt knäckt gång på gång...
Känner mig helt slut mentalt. Vill bara att det ska ta sig så vi slipper fortsätta gå igenom detta... och att äntligen få blicka framåt till en liten <3
Åh :( ja det är inte enkelt. Usch va jobbigt med mellanblödningarna.. det kan ju va så att det ändå är på väg bort men att det ändå tar ett par cykler innan det stabiliserat sig lite mer <3 För mig tog det några cykler innan de var helt borta.
Blir också så lätt stressad. Och så blir jag stressad över att stressen påverkar negativt, och att det är därför det inte blir nåt. Att min kropp liksom inte är mottaglig för att jag inte har ro i den. Ibland är jag nästan övertygad om att jag skulle bli gravid om jag levde ett liv med lite mer lugn och ro. Låter otroligt befriande men samtidigt skrämmande att ta ett uppehåll. Tycker det låter klokt hursom att göra det och bara ta hand om sig själv, som är så viktigt! Jag kommer nog inte ta ett uppehåll i nuläget, men jag kommer göra mitt bästa för att satsa mer på min egen hälsa.
Får man inte hjälp efter 39? :O visste inte att det fanns en sån gräns..
Tack för att du skriver <3 Kram!
Denna berg-och-dalbana av känslor alltså.. i Måndags fick jag en tempdipp och började få menskänningar i kroppen.. och var då helt knäckt över detta... sen tisdag, onsdag, torsdag vänder tempen och går uppåt och peakar på en temp som jag typ nästan aldrig hamnar på, så hoppet kom tillbaka och jag tänkte att det kanske ändå var nåt!....kanske var det en implantationsdipp??..men menskänningarna var ju ändå kvar så jag var ytterst tveksam.. imorse så sjönk tempen igen och då tog jag ett test för att återigen bekräfta att det inte var något annat som orsakade dippen.. såklart negativt som alltid, vad annars!? kan det ens vara något annat!? hur kunde jag ens för en sekund tro att ett test skulle kunna vara positivt?! Suck. Enligt NC är det bim idag, men jag tror det är imorn, så är väl bara att vänta in :(( ... hopplösheten slog till återigen.