The cat is out of the bag. Nu när allt blev klart runt omkring så kunde jag inte hålla mig. Under en helt annan diskussion så hoppade bara en groda ut ur munnen på mig och sen var det igång. Utan att dra massa detaljer kan jag ju bara säga att det var bra att jag visste lite mer än hon trodde i alla fall. Till slut efter att jag berättade att jag såg henne hoppa in i Volvon så erkände hon att hon varit otrogen. Det var bra att ha förberett sig för det kom ingen ilska som förstörde diskussionen utan den kunde bottna om varför och hur. Det var lugnt och nästan vänligt när vi gick och la oss. Vi får se hur länge det varar.
Många kvinnor känner som hon gör när man skaffar familj, synd bara att ni inte kunde lösa det tillsammans. Ofta säger ju inte ens partnern hur de känner, då går det ju inte alls att få till.
Jag skulle ha berättat för hans fru. Hon har rätt att få veta att hon lever en lögn. Det finns ett fåtal som hellre har det så men de allra flesta skulle vilja veta om deras partner går bakom ryggen på dem.
Jag förstår fortfarande inte hur man kan slänga ut någon som man levt med i halva sitt liv och har barn med - så jäkla snabbt. 8 dagar.
Förstår att man kanske hatar otrohet så mycket och att man vet att man inte skulle stå ut med att bo ihop - men ändå. Det är väl ändå ett helt liv som man måste ta beaktande. Men helt plötsligt är det enbart är otroheten som är det viktiga. Som att den gör ett slutstreck. Och plöjer genom allt. Är det verkligen så fruktansvärt. Jag förstår inte.
Hade min man varit otrogen mot mig tror jag inte jag skulle palla med att slänga ut honom - i vart fall så snabbt. Jag tror på att ge människor chanser. Det finns dessutom så mycket som behöver diskuteras och bearbetas.