Inskolning först vid 3 år?

Finns absolut inget måste att gå på förskola alls egentligen. Men något som kan vara värt att tänka på är att barn runt två års ålder får lite mer socialt behov och då gärna av jämnåriga, något som kan vara svårt att tillgodose hemma då väldigt få föräldrar är hemma med sina barn i den åldern. På öppna förskolan och liknande brukar det mest vara mindre barn än så. Så det krävs lite jobb för att tillgodose det. Personligen, efter att ha upplevt vilken tillgång och lycka förskola har varit för min dotter från 2 år, så skulle jag ha barnet hemma till ca 2 år och därefter ha korta dagar och kanske även en dag ledig i veckan. Då får barnet både mycket föräldratid samt det positiva med förskola som faktiskt finns i lagom dos (om den är bra). Så kommer vi göra med nästa barn. Man bygger även på mycket kötid och kan välja och vraka mellan de bra förskolorna, i alla fall i Stockholm där jag bor men det kan se olika ut med kösystem i olika kommuner. Min erfarenhet är att kvaliteten på förskolorna varierar väldigt mycket och att man ska lägga mycket tid på att hitta dom bra. Föräldraenkäter kan vara ett bra sätt att börja för att få ett hum. Men som sagt, det här är min personliga åsikt/erfarenhet.

Jag har två barn som vi skolat in vid olika åldrar. Inte av något särskilt skäl annat än att våra förutsättningar har sett olika ut.
Äldsta barnet började vid 18 mån. Det var på hösten och jag skulle börja studera så det föll sig naturligt. Och det gick jättebra. 
Jag var alltid ledig på fredagar och hans pappa arbetar skift så han gick på dagis 2-3 dagar i veckan tills han övergick till sexårsverksamheten.

Min yngsta son skolade vi in vid ca 2,5 år. Det har inte alls funkat bra. Han gillar fortfarande inte konceptet att bli bortlämnad dagtid, han vill allra helst vara hemma med pappa. Trots att han gått drygt 3 terminer nu så kan han väldigt ofta ta upp förskolan till diskussion; ska vi gå dit imorgon, när ska vi gå dit, vem hämtar mig, jag vill inte gå dit, när får jag vara hemma, jag vill vara hemma etc.
Det känns som att det upptar många tankar hos honom.

Det gjorde också att även om vi initialt hade tänkt att han också bara skulle gå max 3 dagar/vecka (som sin bror) så gick det inte för han blev SÅ förvirrad! Så på inrådan av pedagogerna gjorde vi istället så att han gick varje dag fast kortare dagar, för att skapa en rutin som han kunde förstå.
Om han annars ska gå måndag-tisdag, ledig onsdag, förskola torsdag och ledig fredag så blir det bara väldigt förvirrande för honom.

Det har skapat ångest hos honom, men även hos min man som allra helst hade velat ha honom hemma. Det har varit jättejobbigt att lämna ett ledset barn när man skulle kunnat vara hemma.... Min man jobbar skift och därmed har vi "rätt" till förskola på heltid. Men ofta har han ett par dagar i veckan som han inte behöver lägga på återhämtning utan då det vore praktiskt möjligt att ha sonen hemma. 

Först nu har vi börjat dela upp veckorna så att sonen går 3, max 4 dagar. Nu är han så pass stor att man kan ha en dialog kring den kommande veckan, att det är förskola två dagar, sen är du hemma med pappa. Och på fredag är du hemma med mamma. Han börjar förstå veckodagar, konceptet "helg", att vi jobbar, att storebror går i skolan och att han går på föris. Och att ibland måste mamman och pappan jobba och andra dagar kan man vara hemma och mysa och vara ledig.

Sen så här i efterhand vet ju inte jag om det hade varit bättre för honom som person att börja vid 18 mån? Eller var det en slump att det gick så bra med första barnet? Var det så att yngsta "hann bli för gammal" och så van vid våra rutiner (som han gillar såklart) att vara hemma? Andra barn har han såklart träffat ute och på öppna förskolan samt att han har kusiner i samma ålder, men då har vi ju varit med. Vi har inte behövt lämna honom någonstans. Den separationsgrejen
behöver kanske hanteras mer med ett äldre barn, som är mer medvetet liksom.

Jsg jobbar på förskola med 1-2 åringar. Vissa barn älskar det sociala i förskolan med oss vuxna och med de andra barnen. För vissa barn resulterar förskolan i en språkexplosion. Vissa barn tycker inte om förskolan och är mycket ledsna. Alla barn är olika, men för de allra flesta barn dyker det upp ett socialt behov någonstans kring 2 år. Vi ser på förskolan att barnen trivs med att ha ett sammanhang de känner igen sig i. Även en 1.5 åring kan vara väldigt fäst vid just sina kompisar.

Det sociala behovet med andra barn och stöd i utvecklingen kan självklart en förälder se till att tillgodose. Finns många bra instagramkonton för människor dom kör sk. homeschooling, både med montessori och waldorf-inriktning (två pedagogiska inriktningar, svensk kommunal förskola är dock ofta Reggio Emiliainspirerade) om man vill köra lite sånt.

Beroende på vem du frågar så är svaret på om barn behöver förskolan olika. Studier i Tyskland har visat att barn som gått i förskolan inte är mer förberedda för skolan än andra...

Jag personligen skulle säga att de flesta 1 - 2 åringar inte behöver förskolan mer än de behöver sina föräldrar och det som föräldrarna kan tillgodose. Om ni har möjlighet att vara hemma länge, go for it.

Hugo Lagercrantz är professor och överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus och expert på nyföddhetsmedicin. Han intresserar sig mycket för de små barnens utveckling och har nyligen utkommit med boken I barnets hjärna.

Och professorn menar att barn inte bör sättas på dagis innan de fyllt två år.

?Till dess behöver barnen knyta få och nära relationer. Att utsättas för stora

grupper och personal som kanske blir utbytt med jämna mellanrum innebär stimulans som de minsta inte kan hantera.?

I stället bör barnets första två år ägnas åt få och nära relationer. Det är genom sådana de lär sig närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan jaget och andra personer.

Ett annat problem med dagis är att en ganska stor minoritet av barnen lider av ständiga infektioner.

www.svd.se/vem-driver-barnens-fragor