Hur bygger man upp relation med bonus?

Äntligen någon som känner igen sig i min situation! Hade barnen inte varit helt emot mig ifrån dag 1 och pratat om mig som att jag är en ond människa och att de hellre vill ha hans ex, så hade jag betett mig betydligt vänligare mot dem. 

Ja, de är barn och var barn, men där finns en gräns för vad en vuxen kan acceptera. Varje gång jag kom så ignorerade de mig, skrattade bakom ryggen och sa dumma saker om att varför inte pappan tar någon annan tjej än mig. Pappan har alltid varit rädd för barnen så han vågade inte säga ifrån. När han väl sa ifrån på skarpen ett antal gånger, så valde pojken att flytta till mamman. De är vana vid att vara nummer ett och bestämma och får göra precis som de vill hos både sin singel-mamma och singel-pappa! Nu kom plötsligt en person som ställde lite krav på att ta undan efter sig när man ätit och att visa lite respekt mot de vuxna. Det klarar de inte av!

Dottern har jag aldrig haft bra kemi med och det känns krystat ifrån båda håll. Vi har pratat om detta säkert 20 gånger, och det började med att hon ifrån start redan sa till pappan och mig att det "klickar inte" mellan oss. Hon har inget gemensamt med mig. När vi pratar så säger hon att vi är så olika och att hon inte har något att prata med mig om. Jag blev först ledsen, men fick inse att jag kanske bara ska låta henne vara. Då går pappan på mig och kallar mig otrevlig etc. Men det är ju tjejen som inte vill. Och ärligt talat så vill innerst inne inte jag heller. Hon är en osäker, associal och ej kommunikativ person som inte verkar må bra pga olika diagnoser. Jag vet inte hur jag ska komma närmare henne. Pojken har också en diagnos, så han är rädd för alla människor. Det känns nästan som en omöjlighet här. De har redan dömt mig.

Jag har skaffat lägenhet och älskar att vara ifrån den hemska styvdottern som är enbart elak mot mig och de två tycker att jag ska följa deras regler. Dottern har dessutom sagt vid några tillfällen att om jag bor kvar så flyttar hon till mamman. Då står pappan på sig att då får hon väl flytta och då blir hon genast tyst. Hon vet att hon har det betydligt bättre hos pappan där hon får dyr mat och sushi och dyra presenter och resor. Hos mamman vet hon att det bara är lagad mat och att mamman har ont om pengar. Sonen flyttade på heltid till mamman redan för 2 år sedan, i samband med att jag flyttade in.

Min fråga är VARFÖR det är så viktigt för min sambo att jag bor med honom och barnen som hatar mig? Jag försöker prata med honom, med dotter, exet och alla om att det just nu vore bättre för oss alla om vi var särbo tills dottern är klar med skolan. Men han vägrar ens prata om det. Han säger bara att han sa när vi träffades att särboskap är ingenting för honom, utan han vill vara sambo. Punkt slut!!!
Det går inte ens att diskutera det, utan han blir helt galen. Jag menar, det hade ju varit underbart för oss alla under ett tag.

Nu har jag min älskade lägenhet och han kräver att den ska bort, annars gör han slut. Eftersom han är min stora kärlek, så vill jag inte förlora honom. Därför är jag i panik och vet inte vad jag ska göra??!!! Tänk om det verkligen tar slut om jag skulle stå på mig?!