• Ess

    Hur bygger man upp relation med bonus?

    Inte en aning faktiskt, det är exakt samma här.
    Vi har varit ihop i nästan tjugo år, men jag har noll och inget gemensamt med särkullarna. När vi klarat av artighetsfraserna och avverkat vädret, så blir det kav tyst. När de är och hälsar på och maken lämnar bordet fr att hämta något, så blir det pinsamt tyst tills jag hostar ur mig typ -Det blåser fortfarande....

    Vi är totalt olika som personer och har ingen beröringspunkt alls, inget gemensamt intresse, vi står extremt långt från varann inom precis allt. Händer det maken något så kommer vi inte att ha någon fortsatt kontakt med varann.
    Vi har alltid bemött varann artigt, hälsat och sagt godnatt osv. När vi varit själva så har vi berättat för varann om man stack iväg och vart.

    Börja med att alltid hälsa och säga god morgon och god natt. Svarar dom inte så är det upp till dem om de vill framstå som dryga och dumma i huvudet. 
    De är ju snart vuxna så normal artighet borde de klara av att visa, om inte, så skit i dem och inse att ni aldrig kommer få en relation förutom när föräldern "tvingar" ihop er.

  • Ess
    Anonym (Fundersam) skrev 2021-01-08 10:18:39 följande:

    Äntligen någon som känner igen sig i min situation! Hade barnen inte varit helt emot mig ifrån dag 1 och pratat om mig som att jag är en ond människa och att de hellre vill ha hans ex, så hade jag betett mig betydligt vänligare mot dem. 

    Ja, de är barn och var barn, men där finns en gräns för vad en vuxen kan acceptera. Varje gång jag kom så ignorerade de mig, skrattade bakom ryggen och sa dumma saker om att varför inte pappan tar någon annan tjej än mig. Pappan har alltid varit rädd för barnen så han vågade inte säga ifrån. När han väl sa ifrån på skarpen ett antal gånger, så valde pojken att flytta till mamman. De är vana vid att vara nummer ett och bestämma och får göra precis som de vill hos både sin singel-mamma och singel-pappa! Nu kom plötsligt en person som ställde lite krav på att ta undan efter sig när man ätit och att visa lite respekt mot de vuxna. Det klarar de inte av!

    Dottern har jag aldrig haft bra kemi med och det känns krystat ifrån båda håll. Vi har pratat om detta säkert 20 gånger, och det började med att hon ifrån start redan sa till pappan och mig att det "klickar inte" mellan oss. Hon har inget gemensamt med mig. När vi pratar så säger hon att vi är så olika och att hon inte har något att prata med mig om. Jag blev först ledsen, men fick inse att jag kanske bara ska låta henne vara. Då går pappan på mig och kallar mig otrevlig etc. Men det är ju tjejen som inte vill. Och ärligt talat så vill innerst inne inte jag heller. Hon är en osäker, associal och ej kommunikativ person som inte verkar må bra pga olika diagnoser. Jag vet inte hur jag ska komma närmare henne. Pojken har också en diagnos, så han är rädd för alla människor. Det känns nästan som en omöjlighet här. De har redan dömt mig.


    Med de särkullarna och den pappan, så hade jag lämnat.
  • Ess
    Anonym (Fundersam) skrev 2021-01-14 09:39:07 följande:

    Jag har skaffat lägenhet och älskar att vara ifrån den hemska styvdottern som är enbart elak mot mig och de två tycker att jag ska följa deras regler. Dottern har dessutom sagt vid några tillfällen att om jag bor kvar så flyttar hon till mamman. Då står pappan på sig att då får hon väl flytta och då blir hon genast tyst. Hon vet att hon har det betydligt bättre hos pappan där hon får dyr mat och sushi och dyra presenter och resor. Hos mamman vet hon att det bara är lagad mat och att mamman har ont om pengar. Sonen flyttade på heltid till mamman redan för 2 år sedan, i samband med att jag flyttade in.

    Min fråga är VARFÖR det är så viktigt för min sambo att jag bor med honom och barnen som hatar mig? Jag försöker prata med honom, med dotter, exet och alla om att det just nu vore bättre för oss alla om vi var särbo tills dottern är klar med skolan. Men han vägrar ens prata om det. Han säger bara att han sa när vi träffades att särboskap är ingenting för honom, utan han vill vara sambo. Punkt slut!!!
    Det går inte ens att diskutera det, utan han blir helt galen. Jag menar, det hade ju varit underbart för oss alla under ett tag.

    Nu har jag min älskade lägenhet och han kräver att den ska bort, annars gör han slut. Eftersom han är min stora kärlek, så vill jag inte förlora honom. Därför är jag i panik och vet inte vad jag ska göra??!!! Tänk om det verkligen tar slut om jag skulle stå på mig?! 


    Min åsikt om varför han vill att du ska göra av med lägenheten är, att han inte har samma makt över dig om du kan säga tack och hej när de bär sig illa åt mot dig.

    Av allt detta du skriver så förstår jag verkligen inte hur han kan va din stora kärlek. Med tanke på både hans och hans ungars beteende så hade mina känslor legat på ganska många minus vid detta laget.

    Hade jag varit i dina skor så hade jag ALDRIG släppt lägenheten. Dessutom när jag väl hade fått den så hade jag gett dottern svar på tal så det osade svavel i hela huset om hon varit dum och elak. 
    Hade hon sen gnällt hos lille pappsen så hade jag gett honom samma avhyvling och en helt igenom ärlig och spikrak envägs kommunikation vad jag verkligen tycker om både honom, hans ungar och hans sk uppfostran. Sen hade jag gått ut genom ytterdörren, åkt till min bostad, och låtit mina ord sjunka in ordentligt hos gubben.
    Någon gång måste man rensa luften, sen får det gå hur det vill med förhållandet. Har det gått till den gränsen så kan det inte bli sämre i alla fall.
Svar på tråden Hur bygger man upp relation med bonus?