Ess skrev 2021-01-07 16:28:31 följande:
Inte en aning faktiskt, det är exakt samma här.
Vi har varit ihop i nästan tjugo år, men jag har noll och inget gemensamt med särkullarna. När vi klarat av artighetsfraserna och avverkat vädret, så blir det kav tyst. När de är och hälsar på och maken lämnar bordet fr att hämta något, så blir det pinsamt tyst tills jag hostar ur mig typ -Det blåser fortfarande....
Vi är totalt olika som personer och har ingen beröringspunkt alls, inget gemensamt intresse, vi står extremt långt från varann inom precis allt. Händer det maken något så kommer vi inte att ha någon fortsatt kontakt med varann.
Vi har alltid bemött varann artigt, hälsat och sagt godnatt osv. När vi varit själva så har vi berättat för varann om man stack iväg och vart.
Börja med att alltid hälsa och säga god morgon och god natt. Svarar dom inte så är det upp till dem om de vill framstå som dryga och dumma i huvudet.
De är ju snart vuxna så normal artighet borde de klara av att visa, om inte, så skit i dem och inse att ni aldrig kommer få en relation förutom när föräldern "tvingar" ihop er.
Äntligen någon som känner igen sig i min situation! Hade barnen inte varit helt emot mig ifrån dag 1 och pratat om mig som att jag är en ond människa och att de hellre vill ha hans ex, så hade jag betett mig betydligt vänligare mot dem.
Ja, de är barn och var barn, men där finns en gräns för vad en vuxen kan acceptera. Varje gång jag kom så ignorerade de mig, skrattade bakom ryggen och sa dumma saker om att varför inte pappan tar någon annan tjej än mig. Pappan har alltid varit rädd för barnen så han vågade inte säga ifrån. När han väl sa ifrån på skarpen ett antal gånger, så valde pojken att flytta till mamman. De är vana vid att vara nummer ett och bestämma och får göra precis som de vill hos både sin singel-mamma och singel-pappa! Nu kom plötsligt en person som ställde lite krav på att ta undan efter sig när man ätit och att visa lite respekt mot de vuxna. Det klarar de inte av!
Dottern har jag aldrig haft bra kemi med och det känns krystat ifrån båda håll. Vi har pratat om detta säkert 20 gånger, och det började med att hon ifrån start redan sa till pappan och mig att det "klickar inte" mellan oss. Hon har inget gemensamt med mig. När vi pratar så säger hon att vi är så olika och att hon inte har något att prata med mig om. Jag blev först ledsen, men fick inse att jag kanske bara ska låta henne vara. Då går pappan på mig och kallar mig otrevlig etc. Men det är ju tjejen som inte vill. Och ärligt talat så vill innerst inne inte jag heller. Hon är en osäker, associal och ej kommunikativ person som inte verkar må bra pga olika diagnoser. Jag vet inte hur jag ska komma närmare henne. Pojken har också en diagnos, så han är rädd för alla människor. Det känns nästan som en omöjlighet här. De har redan dömt mig.
