Missed abortion och sjukvårdens sätt att ge hjälp. Så förtvivlad!

Beklagar verkligen! Mitt första m.f var ett MA som upptäcktes på VUL v.9+0. Fostret hade dött v.7. Jag fick tid en vecka senare för ytterligare VUL + piller. Det var ingen rolig vecka inte, men det var ju tvunget gå. Jag blödde ingenting så det fanns ingen chans att det skulle sätta igång. Jag hoppas det gör det för dig. Det blir blodbad, smärta och elände, men att ligga på b.b eller förlossningen som jag fick göra är fullkomligt gräsligt! Här finns nämligen ingen enskild gynavdelning utan man blandas med de som föder barn eller nyss fått barn. Haft MA v.14 också som mestadels kom ut av sig själv hemma. Det kändes faktiskt bättre. 

3 missfall är mycket ovanligt så rent statistiskt borde du inte drabbas av det. Du kan bli gravid och de allra flesta som kan bli gravida kan också få barn. Men ta en sak i taget! En dag i taget. Kropp och själ ska läka och det gör båda tids nog. En sorg över det barn som inte fick komma finns alltid där, men det minnet får man vårda på nåt bra sätt. Jag gjorde en minneslund i trädgården. Det hjälpte mig.

Ta hand om dig!  

Åh, beklagar och lider så med dig. Har 2 MA i bagaget de senaste 5 månaderna och det är verkligen tortyr. Helt obegripligt att det inte går att få hjälp direkt, eller som i (4)'s fall ovan, behöva få sin behandling bland nyblivna mammor. Det är inte humant. Jag hade tur i somras, bor nära en storstad men allt var ju stängt pga semester, så det enda som var öppet var gynakuten. Då fick jag ju hjälp direkt åtminstone. I höstas fick jag hjälp direkt men det var endast pga en snäll barnmorska med medlidande, och att jag kunde känna igen förloppet sen mitt senaste MA, så hon förstod väl att jag visste vad jag pratade om. Vilket är extremt sorgligt, man ska inte behöva argumentera i såna lägen. 

Jag hoppas dagarna går snabbt för dig. Vi är många som känner med dig och står bakom dig. Kram! 

Ja, det är jättejobbigt att gå omkring med ett dött, efterlängtat barn i magen i flera dagar! Min son dog av infektion i v. 20+5 i våras och veckan då jag behövde gå omkring och vänta på aborten var vidrig. I efterhand är det svårt att förstå hur jag tog mig igenom veckan, men vi är starkare än vad vi själva förstår.

Jag är gravid igen i v. 11 nu och vågar inte riktigt glädjas än. Tänker att jag tar ut lyckan om/när rul passerar utan anmärkning:)

Åh vad jag lider med er!

Min första graviditet var ett levande x som konstaterades i v7 och slutade med en akutoperation och en äggledare mindre. Den graviditeten tog 1,5år att få till.

Min andra graviditet slutade också i MA konstaterat i v14 där fostret dog v8+3. Jag fick gå med mitt döda barn i magen i en vecka innan de hade tid för "aborten". Blev inlagd för Cytotecbehandling på ett sjukhus där gyn och bb sitter ihop, vilket var ännu mer groteskt. Fick 6 doser det dygnet utan någon effekt annat än frossa, hjärtklappning och grotesk smärta. Jag bad om kirurgisk abort redan innan, men blev då nekad då "medicinsk är bäst och minst jobbig". Just ja, jag är immun mot värkmedicin också så det var en fantastisk dag... slutade I kirurgisk abort akut mitt i natten istället.

Min tredje graviditet var jag inställd på att den skulle gå åt helvete hela tiden, men den gick vägen och vi fick då en son.

Jag vet att allt är skit just nu, jag minns det så väl. Sjukanmäl dig, gråt alla tårar ni behöver men släpp inte hoppet <3

En vanlig förkylning som heter parvo19. Jag märkte inte av några speciella symptom, men den lyckades spida sig till bebis som klarade av den.

Jag har antikroppar mot just den förkylningen, så exakt samma sak kan omöjligen hända igen.

Jag har en lite mer pragmatisk syn eftersom jag har läst embryologi osv och vet hur ofta något går fel i tidig graviditet.

Det ska man egentligen vara tacksam för, för det hade aldrig blivit ett barn då, så det är väl mycket bättre att naturen terminerar det som blev fel rimligt snabbt så att man kan försöka igen? Nytt ägg- nya förutsättningar.

Fick MA i v 13, fostret slutade växa i v 9. En månads strulande med cytotec och flera återbesök tog det innan läkarna kunde enas om att MA var avslutat.

Fostret var bara ca 2 cm när det kom ut så det var inte mycket att tala om, men att förlora sin graviditet i v 20 håller jag med om att det måste vara mycket mer fysiskt och psykiskt jobbigt.

Efter det fick jag vår son och sen var allting bra igen.

Sen tänker jag på min vän som gick hela tiden ut och vars barn dog tre dagar efter förlossning, pga ett genetiskt fel som gjorde att lungorna inte kunde fungera. De gav upp sina försök att få barn då genetisk analys visade att hon bara har ca 11% chans att få ett barn som kan leva, och hur allvarligt felet är går inte att diagnosticera förrän runt v 20.

 Alla gånger tar jag hellre ett MA än den oerhörda sorg de har gått igenom.

Ibland önskar jag att alla vi som genomlidit m.f och MA och fått allehanda dåliga bemötanden på sjukhus skulle skriva ner det och förmedla det vidare till nån instans. Jag fick inte ens erkännandet att jag varit gravid då när jag fick m.f v.14!  Så ovanpå störtblödning, värkar, sorg efter 9 års försök och att läkaren drog ut resterna med våld utan minsta bedövning så fick jag höra av läkaren att han inte alls kunde säga att jag ens varit gravid! Gissa om jag tappade förtroendet för vården då...

Känner verkligen med dig TS. Bra gjort att åka till akuten när du kände att något var fel! Hur har det gått för dig nu, har du fått någon tidigare tid för att få hjälp eller har missfallet kommit igång?

Jag har också precis gått igenom ett missfall, men hade mycket rester kvar. Vid kontakt med vården har jag fått så långa väntetider, och när jag ringt till olika vårdgivare pga oro så har jag bara fått höra att allt låter normalt, fast min känsla varit att det inte alls är normalt. Vid den första kontakten med gynakuten fick jag också riktigt dåligt bemötande. Men nu har jag äntligen fått tid för skrapning på måndag. Jag hoppas det ska gå problemfritt och att jag slipper blöda så länge efteråt. 

Jag fick också börja med cytotec, tyckte faktiskt inte alls att det var så hemskt att ta tabletterna som jag hade trott. Jag blödde mycket (och klumpar) i omkring 5 timmar, sen var det över för mig. Smärtan var absolut uthärdlig, med värktabletter kändes det i stort sett inget. Hoppas det kan lugna dig lite, tabletterna verkar ju räcka som behandling för de allra flesta och är ett naturligt sätt för kroppen att få ut allt.

Känner samma rädsla och oro som dig för att försöka igen, är orolig för att behöva gå igenom fler missfall. Samtidigt ser jag inget alternativ till att försöka igen och hoppas på det bästa.

Så ledsen för din skull! <3

Jag har ett x i bukhålan plus 2 missed abortions i bagaget så jag vet det känns otröstligt vännen. Har tyvärr också dålig erfarenhet av vården hur dom hanterat mina MA Fick gå igenom 2 skrapningar och en totalt misslyckad Cytotec behandling innan mitt senaste MA var borta, vilket tog ca 2-3 månader och satt sina spår i mig :(

Nu försöker vi igen, 3 försöket men jag är så rädd för flera ma/mf!

Beklagar det ni alla gått igenom! Jag har bara gått igenom ett missfall i v9 så jag kan inte ens föreställa mig hur tufft ni alla haft det.

Till er som haft ett X och fått operera bort en äggledare. Finns det möjlighet att frysa ägg från andra äggledaren så man har en backup om det händer igen?

Var bara en tanke men jag kanske är helt fel ute. Vill absolut inte trampa på ngns tår!

TS - hur har det gått för dig? Har tänkt på dig sedan jag läste detta i fredags.

Jag är i samma situation. Hade VUL i fredags (11 v, hade haft några pyyyyttesmå bruna flytningar samt att jag inte var lika trött som vanligt, så tänkte att det var lika bra att kolla). Fostret hade dött i vecka 8-9. 

Fick idag reda på att gynkliniken inte kan ta emot mig förrän tisdag den 19. Det ska tilläggas att min IVF-läkare skickade en "brådskande remiss" till gyn pga diverse komplikationer - en brådskande remiss tar alltså 11 dagar. Jag vågar inte ens tänka på hur en vanlig remiss ser ut?

Det känns som att jag går omkring i en dimma - att allt bara är en jävla mardröm som aldrig kommer ta slut. 

Vi har gjort IVF länge, och detta var vårt sista embryo. Känner total hopplöshet.