Mormor och morfar eller farmor och farfar?

För min del är det farfar som stod mig närmast, helt klart. Tyvärr är han död sedan sju år tillbaka. Vi hade en väldigt nära relation, också med tanke på att min pappa och min farfar bodde tillsammans och jag träffade de båda ofta. Väldigt ofta och vi hittade på saker och kunde prata om mycket. Han ville ha en nära relation till mig och det föll sig naturligt att det blev så.

Farmor är död sedan många år tillbaka. Jag var bara cirka två år när hon dog så jag har inga minnen av henne. Hon och farfar var gifta tills hon dog.

Min morfar är död sedan något år tillbaka och jag brydde mig inte alls om hans död och då säger det ju sig självt att vi inte hade en nära relation till varandra. Vi hade ingen relation alls till varandra. Han var finsk och vi kunde inte kommunicera med varandra. Vi hade ingenting gemensamt, vi träffades aldrig och han hörde aldrig av sig. Han var inte intresserad av att ha någon relation.

Min mormor lever och hon är också finsk så jag kan inte kommunicera med henne heller. Hon har väl varit bättre än morfar men inte heller henne har jag träffat speciellt mycket och vi har aldrig haft någon kontakt heller. Både mormor och morfar (de var skilda) bodde dessutom (och bor) långt bort. Det gjorde inte min farfar och dessutom kunde han och jag kommunicera med varandra, vi träffades ofta och han ville ha en relation till mig, så det blev bara så.

Jag har inte några barn än så jag röstade för min egen del.

Svarade mormor och morfar.

Här i huset finns det två barn, ett från min mans tidigare förhållande och ett gemensamt. Båda våra barn tyr sig mest till mormor och morfar åt de äldsta barnet, alltså inte mina föräldrar. Detta för att de två finns för barnen hela tiden. Vi pratar på facetime varje lördag, barnen är hos dem var 4 eller var 5e helg och tillbringar helt enkelt mycket tid med mormor och morfar. När de är på besök så gör de mycket roliga utflykter och andra aktiviteter med barnen. Min mans föräldrar och mina föräldrar är oengagerande och inte alls lika intresserade och de kan gå månader innan barnens ens hör ifrån dem via telefonen, eller ses.

Mormor och farmor.

Farfar är död och morfar är en vidrig människa.

Mina barn har absolut närmast relation till mormor och morfar, alltså mina föräldrar. Farmor är död och farfar är en alkoholiserad och sur enstöring som har bristande förmåga att visa kärlek och värme.

Vi strävar efter att barnen ska ha bra kontakt med både mor och farföräldrar och degvhag vi lyckats bra med. Ju fler som genuint älskar barnet desto bättre för barnet.

Avsaknaden av mor och farföräldrar tror jag är en orsak till ökad psykisk ohälsa. Det finns ingen som kan gå in och visa kärlek om föräldrarna får det tufft.

Mormor har bäst relation till barnen eftersom hon är mest engagerad.

Farfar var min favorit, vi delade intresset djur och natur.
Mina ungar gillar olika, en morfar, den andre ,farmor.
Har inte tidigare rangordnat dem.

Mina barn har en mycket bära relation med sina morföräldrar, och nästan ingen alls med sina farföräldrar, trots att de senare bor bara ett stenkast från oss och mormor och morfar bor en timme bort.

Det är inte så att vi är ovänner med farfar och farmor eller så, men de visar mycket lite intresse för sina barnbarn (eller sina barn, för den delen). De tycker att det är jättekul när vi kommer förbi och hälsar på, men de tar ingen kontakt alls på eget initiativ. Jag misstänker att bägge två har någon typ av diagnos inom autismspektrumet, de är helt enkelt inte speciellt intresserade av andra människor.

Mormor och morfar ringer minst en gång i veckan, bjuder hela familjen till storhelger och annars också, och barnen åker dit och sover över på helger och lov. Kan inte vi föräldrar skjutsa sätter de sig glatt i bilen och hämtar, eftersom de så gärna vill träffas. De satt villigt barnvakt när barnen var yngre, de bad till och med att få hämta på förskola för att få spendera lite tid med dem.

Farmor och farfar ringer kanske ett par gånger om året, och då aldrig "bara" för att höra hur vi mår, utan för att de har ett speciellt ärende. Barnvakt sitter de om det kniper, men de kan också i sista minuten ringa och säga att de är lite förkylda eller vad som helst, så man i en hast får försöka ordna det på annat sätt.

Farfar och farmor är som sagt inte elaka eller besvärliga på något sätt (tvärtom), och jag tycker jättemycket om dem, men de är otroligt passiva. Då är det inte konstigt om barnbarnen inte har speciellt nära relation med dem heller.

För mig var det mormor. Morfar var död och mormor änka och besökte oss flera ggr i veckan. Har förstått som vuxen att mamma inte alltid uppskattade detta men jag minns att vi barn bara tyckte det var kul att mormor kom så ofta. Mamma tyckte nog att hon aldrig fick vara i fred riktigt. 
Farmor och morfar hade pappa mer eller mindre kapat kontakten med så vi sågs inte ofta alls. Farfar drack så mycket så till slut fick mina föräldrar nog och tyckte inte att vi barnbarn skulle behöva se det. Han blev helt eländig, satt och grinade och allt möjligt, när han var full. 

Mina egna barn har tyvärr inte speciellt nära kontakt med någon av de äldre. Vi bor i annan stad än både mor- och farföräldrar. De har träffats ett antal ggr per år men mest på sommarlovet. Idag är mina barn nästan vuxna. De tar inte av sig själva kontakt med de äldre.