Mormor och morfar eller farmor och farfar?

Farmor var mest på bollen när sonen var liten, farfar försökte men blev oftast ivägputtad (farmor ville nämligen vara solen på himlen för sitt barnbarn). 

Mormor har social fobi och bor dessutom i annan stad så hon var väldigt osynlig de första tio åren. Men efter hennes sambos bortgång och även farmors bortgång så upptäckte hon faktiskt att hon har ett barnbarn.

Morfar är en hemsk människa som någon skrev ovan så han är helt ute ur bilden sen 25 år, och lika bra är det.

Jag älskade både mina mor- och farföräldrar. De bodde långt bort men de betydde jättemycket, vi hälsade på varandra alla högtider. Farmor och farfar var nästan 20 år yngre än mormor och morfar och de åkte på resor, hade sommarstuga, vi gjorde utflykter och lekte tillsammans så det är klart att man hade roligare där som barn. Hos mormor och morfar satt man mest och fikade. Hur relationen blir med barnbarnen beror ju annars mycket på vilken relation föräldrarna har med sina föräldrar. Om jag ska generalisera så har enligt min erfarenhet kvinnor lite närmre relation till sina mammor än män, särskilt kring barnen, får råd och stöttning osv. Det kan också bli känsligt att "lägga sig i" som svärmor.

Mitt barn älskar både sina far- och morföräldrar men vi träffar mina föräldrar mer eftersom min man inte är lika drivande kring att träffa sina. Jag tänker att det måste vara hans ansvar och vilja som styr i den relationen, även om jag pushar på för att vi ska ses när det gått lång tid, eftersom jag vet hur viktig den relationen är för mitt barn.

Mina barn har bäst relation till mormor och morfar. Vi bor närmre dem men farmor och farfar bor inom en timme bort så inte så långt till dem heller. Men vi träffar mormor och morfar oftare och de hälsar på/ringer oftare än farmor och farfar.

Mormor och morfar leker mer med barnen också så de har byggt upp en fin relation till våra barn av flera anledningar.

Mina barn har bäst relation till sin mormor, trots att hon bor 5 timmars bilresa bort. Deras morfar är död sedan länge, så honom har de aldrig träffat.

Farmor och farfar bor inte så långt bort, men de träffar endast barnen sporadiskt och bara om vi föräldrar samtidig är med. Så även om de har helt okej kontakt de med så är det inte lika bra som den med mormor. Mormor är de jättenära, i synnerhet min äldsta.

När jag var liten var jag och syskonen närmast mormor och morfar. De bodde nära. Farfar var död och farmor bodde i ett annat land.

Jag tror att det oftast är så att kvinnor värderar relationer högre och därför ser till att barnet får träffa släkten regelbundet. Många kvinnor är ju även vän med sin mamma och de ses då regelbundet och fikar, gör utflykter, shoppar, reser osv och då träffar ju även barnet mormor ofta.

Hos de flesta par/familjer jag känner så är det kvinnan som påminner när de inte träffat hans familj på länge. Det är även hon som har koll på när svärmor fyller år, att hans syster inte tål skaldjur så de kan inte bjuda på det när hon kommer osv.

Mina barn har bäst relation med sin farmor och farfar. Vi bor väldigt nära varandra så barnen är där ofta. Äldsta brukar sova över nån gång i månaden.

De har ingen direkt relation med sin morfar mer än att de får nån julklapp och att han hälsar om han ringer. Han bor i ett annat land och verkar inte vilja umgås när vi är där eller komma hit så. Mormor gick bort för långt innan barnen föddes.

Jag stod närmast farmor och farfar, men mormor och morfar var inte långt efter.

Våra barn har väldigt lite kontakt med bägge sidorna (de har träffat 2-7 gånger i deras liv).

Från farmoderns håll är ointresset/avståndstagandet kommunicerat verbalt.

Övriga visar inte så stort intresse mer än mormor som skickar kort och presenter vid födelsedag och jul. Hon ringer dock inte, bjuder inte in oss och har två gånger frågat om de får komma inom på en fika. De undrar inte hur barnen eller vi har det, vad vi jobbar med, vad barnen har för intressen eller kompisar.

Jag ringer dem och videosamtalar med barnen och berättar historier om dem för barnen från när jag var liten. Vi bjuder in och föreslår resor tillsammans etc.

Jag tror mycket av barnbarnsrelationen hänger på föräldrarnas relation till sina egna föräldrar samt personlighetstyp hos mor-/farföräldrarna. Endel är faktiskt helt ointresserade av sina barn och barnbarn och då blir gärna relationen därefter.

Alla bor nära varandra men för våra barn vinner mormor med hästlängder. Hon är engagerad och vill träffas ofta. Sen kommer faktiskt min morfar. Äldsta och han har en väldigt fin relation. Sen kommer nog farfar och sist farmor.

De träffas för sällan så de kan inte ens mäta sig med mormor. Vi har ändå försökt att fråga om vi kan hälsa på ofta men det har inte varit speciellt intressant från farmor och farfars håll. Tråkigt men jag är glad att deras mormor engagerar sig och delar med sig av sin tid till barnen.

Röstade farmor och det är för att hon och farfar var pensionärer redan när vårt första barn kom och de har kunnat och velat lägga mycket tid på sina barnbarn, medan mina föräldrar som bor på samma avstånd från oss (men åt andra hållet) fortfarande jobbar eftersom de var unga när de fick mig och därav inte har så mycket tid att träffas med tanke på att mormor även jobbar helger och morfar inte riktigt orkar ta emot oss ensam. Jag misstänker att min mamma faktiskt märker att mina barn är närmre min mans föräldrar men när vi träffas tycker barnen om det och vill gärna dit. Har bara söner själv och nu vet jag iaf att det absolut inte behöver bli så att farmor och farfar inte är lika nära sina barnbarn. Farfar bor med farmor men är inte lika engagerad, därav att jag röstade farmor.

Mormor.Hon visade mest intresse.

Dottern står mormor och morfar(plus låtsasmormor) mycket närmare än farmor och farfar. På min(mammas) sida är dottern enda barnbarnet och det spelar säkert in. 
Mormor är närmast. Till mormor är det 15 minuters promenad och vi träffas minst en gång i veckan och har gjort så under hela dotterns liv. Mormor är också löjligt engagerad och glad för att vara mormor. Till mormor har dottern en vardagsrelation. De måste inte göra något när de träffas, det gillar jag. 
Morfar och låtsasmormor har dottern en djup kärlek till och hos dem är hon trygg med att sova över åka på längre semestrar. Morfar är typisk busmorfar och det är alltid party när hon är med honom. De träffas inte lika ofta som hon träffar mormor, men när de träffas är det intensivt och bara roligheter,aktiviteter och fullt ös. Hon är hopplöst överstimulerad när hon kommer hem från morfar.  
Farmor och farfar är populära, men inte lika nära. De bor lite längre ifrån och har dessutom en hel hög andra barnbarn att lägga engagemang på. Jag tror inte heller att de ligger för dem att skämma bort för mycket. Dottern är trygg med att vara hos farmor och farfar, men något party är det inte och de har heller inte någon vardagsrelation. Hos farmor och farfar är de en grupp kusiner, medans hos mormor, morfar och låtsasmormor är det bara dottern. Jag uppskattar så att hon får båda världarna. 

Jag själv var nära alla mina mor- och farföräldrar som liten.  När jag var riktigt liten var farmor i särklass närmast. Sedan tonåren är mormor(och låtsasmorfar innan han dog) närmast. Nu som vuxen är jag nästan löjligt fäst vid mormor, medan jag tappat den nära relationen med farmor och farfar. 

Närmast min farmor när jag var liten. Kanske för att jag var närmare min pappa. Sen gled jag närmare min farfar som vuxen. Vi hade gemensamma intressen och brukade diskutera vid köksbordet. Han gillade historia så vi snackade ofta om det. Egentligen borde jag tytt mig mer till min mormor och morfar eftersom det var en stabilare familj. Misstänker att mina farföräldrar aldrig var helt lyckliga tillsammans. Farfar ganska vresig och farmor snäll men sa fel saker ibland. En jul blev han full och kallade farmor för jävla kärring. Min morfar som tyvärr gick bort tidigt var genomsnäll. Visste ens hur man blev arg. Mormor också snäll men hade desto mer temperament. Hon var rejäl på många sätt. Hursomhelst är de alla borta vid detta laget.