Kan ni lita på er partner igen?

Jag tror inte att ni kommer kunna släppa det, om ni känner så här trots att det gått 2 resp 5 år?

Vi var med om en kris i relationen efter att ha varit ihop i ca 10 år och nyligen blivit föräldrar. Otrohet var inblandat. I vårt fall var räddningen att min man tidigt var väldigt ärlig. Det kom fram rätt så omgående att vår separation grundades i att det fanns någon annan, inte bara att han behövde en paus ifrån mig/oss.  Det var inte så att jag levde länge med misstankar eller att det smusslades utan korten lades på bordet.

När han insåg att det här var en flirt, att han inte ville fortsätta med henne utan att det fanns annat som vi behövde jobba på gemensamt, bokade vi direkt upp en massa tider hos familjerådgivningen. Otroligt jobbigt, riktigt jobbigt SÅKLART att sitta där och behöva gräva i allt det här. Men han tog uppmaningen från terapeuten och gav mig alla svar jag behövde. Jag kände att jag behövde få fakta, detaljer. Helt sjukt när jag tänker på det nu 12 år senare men man får ju hang-ups och de är svåra att bli av med om man inte får veta hur det faktiskt låg till. Så jag frågade, han svarade. Han tyckte säkert att det blev tjatigt efter ett tag men han fortsatte att vara rak och bemöta det som jag undrade över. Och vartefter kunde jag släppa det.

Han visste ju hela tiden att det inte var jag som satt oss i den här situationen. Utan att han skulle bli tvungen att göra precis allt i sin makt för att bidra till att jag skulle kunna känna mig trygg i att släppa honom nära igen. Och det gjorde han, jag skulle aldrig tvivla på honom idag.

Jag vet inte exakt när men jag minns fortfarande idag att det kom en tidpunkt när jag kände att wow - idag har jag inte tänkt på det här överhuvudtaget. Han hade visat att han gick att lita på, jag kände mig trygg. Allt han hade lovat mig och som vi hade lovat varann, hade vi hållit.

Jag vet att vi är i minoritet när det gäller såna här problem i relationen. Och det grundar sig inte i att någon går runt och mår dåligt, har slängt in allt gammalt i en garderob där det ligger och gottar sig. Utan det finns verkligen inget sånt. Jag gav honom en chans till. Precis där och då tänkte jag väldigt pragmatiskt på det. Vi kanske inte är ihop om tre år, vi får se om vi löser det här. Men vi kanske inte hade varit ihop om tre år oavsett om detta hänt eller ej.
Nu är vi gifta (och har fått fler barn) och detta är inget som påverkar oss alls idag.

Om du gör dom kopplingarna hela tiden så behöver du nog mer tid. Eller mer samtalsstöd för att få verktyg att ta dig vidare. Och dina vänner, är det dom som tar upp ämnet eller gör du det?
Jag hade inte uppskattat att mina vänner ställt frågor. 

I vårt fall så visste ju både släkt och vänner att vi hade separerat. Ett antal utvalda fick veta om anledningen. Dessa har aldrig tagit upp detta efteråt. Och hade dom gjort det hade jag gjort klart för dem att det här är inget som du har rätt att ställa frågor om, det är slutpratat om det. Om jag vill ha stöd eller prata om något av det som hänt så kommer jag att ta upp det.
Det är jag sjukt tacksam för så här efteråt känner jag. Att alla respekterade det val jag gjorde då och litade på mitt omdöme. Det är aldrig någon som i efterhand har hållt detta emot min man på något vis.

Men du Kexsmula, det där låter inget vidare.
Jag har ju själv beskrivit det vi varit med om och just det faktum att det inte förekom något smussel utan att det var korten på bordet direkt, var ju en anledning till att jag ens var intresserad av att försöka laga relationen.
Jag hade aldrig accepterat "jobba över" till sent på vardagarna och han sen inte svarar på telefon.. och sen vad sociala medier kan ställa till det.

Kexsmula, jag förstår inte varför du har en dialog med henne alls? Blocka henne. 
Vad din partner säger om henne är helt irrelevant.
Sanningen kommer inte att komma ifrån någon av dem.
Vill du fortsätta relationen med killen så måste du glömma henne och ta henne helt ur ditt medvetande.