BIM januari 2021 - Första barnet

Ja, pms:en är inte rolig..

Min bästa vän är gravid, jag är så galet glad för det. Vi började försöka samtidigt, jag med målet att det verkligen skulle bli ett plus och hon med inställningen att det blir som det blir på grund av studier osv.

Så när hon berättade att det faktiskt blev ett plus direkt, en "oupsie" blev jag såklart stressad, för som hon sa - "då kan ju vi vara fl tillsammans" eller "ooh vad tråkigt att du fick mens, men påt igen nästa månad bara!!" så då skulle man hinna ikapp helt plötsligt. När jag la ner dem idiotiska planerna blev det lugnare inom mig. Jag tar (eller snarare har inga hemma) gravtest, så att jag inte kan kissa ihjäl mig på stickor och börja gråta redan innan mens (för den har man ju också förstått, att är man gravid "så ser man nästan alltid innan bim") öhh.. nej det stämmer såklart inte.. Jag tänker att är min mens sen den gången så får jag köpa test då typ..

Hur som helst, de första månaderna var jag liksom stressad och pressad över det. Nu är det istället mycket tankar om ifall det kanske är något som faktiskt ärfel, att man kanske inte kan få barn. Jag känner som sagt inte min cykel, eftersom jag inte haft en naturlig sådan på flera flera år. Jag är gbp-opererad för fetma, under 3n period i livet hade jag inte ens mens. Jag vet inte om det är "normalt" för mig att ha såna här grova menssmärtor att jag behöver ligga i fosterställning första dagen och trycka i mig Alvedon, hade ej detta med pmedel, men minns det från tonåren. Jag vet inte det är normalt att min lutealfas bara är 9 dagar. Eller om det är tecken på att nåt inte är som det ska och om jag isåfall kan kolla upp det nu eller måste vänta ett år. Det är dom känslorna som spökar när jag dippar i cykeln.

Men nu är det ju dag 4 så jag mår ändå bra och känner mig igen hoppfull. Så tacka fan för hormoner ändä xD

Vi har valt att inte berätta för någon alls. Vill inte känna den pressen att andra också ska vänta på att vi plussar. Direkt vi gifte oss hösten-19 så började familj och släkt vara på oss och fråga om jag va gravid. Så fort jag mådde lite dåligt så frågade dom om det. Eller när det va familje middag och jag inte tog ett glas vin så kom frågan, även fast dom vet att jag dricker alkohol ytterst sällan oavsett. Tyckte dom frågorna va jobbiga att få då, så om dom visste vi försöker skulle jag få den frågan nästan varje gång vi ses nu. Det skulle bara vara ännu jobbigare och stressande så vi väntar tills vi plussat med att berätta för någon.

Det är som sagt precis som man själv vill göra, och inget är rätt eller fel. Vi är bara såna som gärna håller det mesta för oss själva ett tag innan vi känner för att basonera ut det till världen då det skulle bli ganska mycket skvaller om sådant i familjen.

Vi har ju inte försökt så länge, är på försök nr 4 nu, och jag blir lugnare av att hålla detta som en hemlighet. Sen känner jag att vi kommer berätta ganska tidigt när det blir en graviditet då vi gärna har familjen som stöd om det skulle bli mf tex. Och skulle det ta så lång tid att vi behöver söka hjälp så kan det hända att vi berättar då också för stöd. Men just nu så känner vi inte det behovet. Vi vill leva vårat vardagliga liv och inte enbart tänka på bebisverkstaden, vilket blir svårare om vi berättar för någon om det då det kan bli en del tjat.

vi gjorde en utredning i oktober när vi hade försökt prick ett år. allt såg jättebra ut för både mig och min kille så vi kan inte söka mer hjälp (IVF) förens oktober nästa år. på ett sätt känns det som alldeles för lång tid dit. men jag vill ju helst slippa genomgå IVF trots allt och hoppas ju på att det ska bli nåt av sig själv. men ja. tanken på att försöka ett år till utan resultat känns så jobbig att jag knappt kan ta in det. 

Hej lite uppdatering från min HSG/äggledarspolning igår. Läkaren kollade på folliklar vilket jag har bra med och börjat få en ledande på höger äggstock. Slemhinnan låg på 4.5 mm vilket kan verka tunt men har längre cykel. I förhållande till folliklarna hon såg, så var hon nöjd.

Själva spolningen gjorde ont. Mest när de skulle sätta fast katetern och ballongen (för att skippa baksug). Sedan när de sprutade in vätskan så kände jag direkt att det gick in i höger äggstock och sen när sköterskan tryckte på lite mer vätska så gjorde det svin ont för en kort sekund och då rann det in i vänster också. Allt såg väldigt fint ut. Började blöda lite (typ spotting) som har gett med sig idag. Så nu väntas ägglossning om cirka 1 vecka. Håller tummarna för att jag kan att detta blir vårat 10 och sista försök sedan ma. Kram på er!

Grattis till nya pluss

Själv fick man en fast smiley på cb advanced idag så ägglossningen är på G.

Hur gör ni kring ägglossning? Kör ni varannan dag/varje dag? Har hört så olika, sist jag blev gravid som slutade i mf har jag ingen aning när jag hade ägglossning så har lite svårt att se efter. Men låg igår så tänkte köra på fred-sön iallafall

Här kom mensen igår, 4 dagar för tidigt?! Riktigt tråkigt och deppigt men förklarar mitt usla humör de senaste dagarna iaf... Stort grattis till er som redan plussat och lycka till, till er andra :) Hoppas på att inte se alltför många av er i februaritråden! 

Hej alla!

Jag vaknade av smärta i tjejmagen precis och visste precis, vad det va.

Mensen kom idag, som ett brev på posten. Jag blir inte förvånad. Självklart blir jag både ledsen och besviken, men ja - nya tag i februari.

Lycka till alla som plussat och till er som fortfarande har BIM framför er! <3

Jag förstår precis hur du känner, det skiftar från dag till dag här med. Alla mina vänner är gravida just nu, och jag är superglad för deras skull. Ena dagen är jag riktigt pepp inför våra försök och tänker att jag kanske också är gravid om en månad eller två, och andra dagen blir jag ledsen och stressad för att jag får för mig att det kommer bli samma sak igen vid nästa graviditet, samt att jag blir bitter över att det verkar gå så lätt för andra. Min ena vän bestämde sig för att bli gravid och blev gravid inom loppet av typ 1,5 månad, och jag och min sambo har förlorat två graviditeter under 2020. Jag känner mig hemsk att jag ibland blir så bitter på att det gått så lätt för henne. Samtidigt trillar det in gravidbesked left, right and center både på jobb och sociala medier, det hjälper inte alltid mot bitterheten det heller xD jag försöker dock alltid tänka att jag inte vet vad de gått igenom för att nå dit dom är, och då känns det lite bättre.

Förstår de där med att pendla mellan att man verkligen lyckats till att inte alls tro på de längre...

Bim -1, nu började färgade flytningar komma, kan ju bara gissa på vad som kommer imorn :(

Trots ett jäkligt bra prickade på Äl, fin tempkurva hela vägen... Bra förutsättningar med kost, bmi, o allt!

Ja, det verkar vara känslor som vi nog inte kan fly, hur mycket vi än vill. Min sambo har fått lyssna på så mycket känslostormar de senaste månaderna kring detta, men jag har nog tur där att även han är bitter ibland så vi kan gnälla tillsammans xD Han frågar och letar symptom med mig efter ÄL, vilket gör att jag inte känner mig helt galen större delen av tiden iallafall. Samtidigt är han lugnare i hela den här grejen i att nästa gång är vår gång. Han tror på tredje gången gillt för oss. För det mesta är det superbra för han peppar mig, men ibland känner jag att det aldrig kommer gå och då blir jag typ upprörd när han är så positiv på den biten. Helt ologiskt.

Då är ni inne på ett år snart alltså, då är det verkligen eran tur nu, håller mina tummar att du får ett fint plus denna månaden. Vi börjar också närma oss året snart, fast fem försök totalt. Vi försökte första gången aktivt i mars 2020. Har hittills lett till två graviditeter men också två missfall, ett i v 6 och ett MA i v10 som de upptäckte på KUB i v13. Skall ni göra någon utredning om ni passerar året eller hur tänker ni? Är det för personligt behöver du inte svara.

Nu kom tant röd. Blir så trött på detta, min lutealfas är bara 8 dagar? Och då börjar jag småblöda redan dag 5-6... söker man hjälp för sånt?

Hej alla. Har följt den här tråden hela tiden och så otroligt många andra Bim-trådar men inte vågat skriva något då det ändå aldrig är min tur att bli gravid. Men kände nu att kanske kan jag ge någon av er andra lite hopp.

Vi har försökt själva i 2, nästan 2.5 år utan något resultat. Hade planerat att söka hjälp nu i januari men valde att skjuta upp det pga att jag startat eget företag i december som vi ville ge en chans att få fullt fokus först. Så idag inser jag att jag är en vecka sen med mensen. Och plussar starkt på ca 10 olika test. Så såvida ingen har lurats och gett mig en himla massa defekta test så gick det visst till slut. När vi slutat försöka... Lycka till alla andra, kommer fortsätta följa hur det går för er :)