BIM januari 2021 - Första barnet

Jag vet inte vad som händer med mig men jag har känt mig ledsen och helt energilös sen äl för fyra dagar sedan. Jag brukar inte känna så här men nu ligger jag bara och gråter helt utan anledning. Denna väntan knäcker mig. Jag har varit med om att jag känt mig nere vid mens och innan äl men inte efter äl som nu. 

Ja så är det helt klart. Innan vi började försöka kunde jag läsa i trådar om personer som hade svårt att tyda graviditetstest dom gjort bim-3. Jag minns att jag tänkte "Herre Gud! Det är väl bara att vänta på mensen och kommer den inte kan ni ju testa då. Varför har folk inget tålamod?" Jaaa... vad lite man visste hahah. 

Ja jag arbetar hemifrån nästan varje dag, vissa dagar behöver jag åka ut på jobb men det blir mest möten hemifrån. Sambon är tekniker och kan därför inte jobba hemifrån så dagarna hemma känns ju minst sagt ensamma. Hunden är hemma med mig så promenader och sällskap har jag där. Jag har vänner jag träffar flitigt (utomhus med avstånd) och ringer ofta men jag delar inte denna resa med dom. Jag ser hur jag en dag ska få överraska med beskedet att vi väntar barn men det kanske är så att jag istället behöver deras stöd på resan dit.

Hur har ni andra gjort? Känner nära och kära till att ni försöker skaffa barn? Om dom vet, efter hur många försök valde ni att berätta? 

Jag ska verkligen försöka hålla mig från att testa tills bim, men känner jag mig rätt kommer jag inte kunna hålla mig tills dess. haha.

Denna resa är tuff men också väldigt spännande. Det är lite som att följa den bästa av alla serier fylld med glädje, gråt, förtvivlan och hopp. Det jobbiga är att det bara sänds nya avsnitt varannan vecka med världens mest spännande cliffhanger. 

Det är intressant att läsa hur ni andra har gjort, om ni berättat om denna resa för nära eller inte. Tack för att så många svarade på min fråga. Jätteintressant att läsa svaren (för många att citera alla).

Vi har som sagt inte berättat för någon men jag överväger nu att berätta för mina närmsta vänner efter det jag läst att ni har skrivit. Det är ju viktigt att prata om att det är långt ifrån alla som får barn på första försöket. Samtidigt är jag orolig för att känna av ännu mer press om jag berättar. Mamma kan ibland hinta om att hon vill att vi skaffar barn och sedan vi bestämde oss för att försöka i somras har det hänt säkert varje gång vi setts att hon frågat om det är vår tur snart. Jag blir ledsen när hon frågar och tänker att det kanske aldrig blir vår tur. Jag vet inte om jag hade känt en lättnad och ett stöd eller mer press om jag berättade för henne. Som många av er sagt har ni berättat om missfall och det förstår jag. Vid ett sånt läge hade jag också valt att berätta.

Skendräktighetsveckan har nog börjat för mig också nu (bim-6). Jag letar symtom som vanligt den här tiden i cykeln. Jag brukar ha ganska kraftig molande värk denna tid men har inte känt av det alls nu. Jag har dom senaste två dagarna reagerat starkt på dofter och jag var helt nere igår. Jag fick en liten rosa blödning igårkväll och jag hoppas på att det var en nidblödning. (Jag tror tyvärr den berodde på att vi hade sex några timmar innan.) Alla dessa symtom är sådana jag inte brukar ha så jag hoppas ju såklart på att det inte bara är skendräktighet.