Om man älskar någon som man måste bryta med, visst är det inte som i filmer där man råkat stöta på varandra 10 år efter och fortfarande älskar varandra? Det går väl alltid över om man inte matar känslorna genom att ses och röra varandra?
Varför kan ni inte vara med varandra?
Jag undrar likadant. Jag håller på att bryta med någon just nu fast det gör ont. Undrar om det kan bli vi längre fram när allt ordnat upp sig. Finns känslorna kvar då tro? Finns han kvar då??
Jag undrar likadant. Jag håller på att bryta med någon just nu fast det gör ont. Undrar om det kan bli vi längre fram när allt ordnat upp sig. Finns känslorna kvar då tro? Finns han kvar då??
Jag har tänkt så flera gånger. Det där med timingen. Sen tänker jag att om man verkligen vill ha någon spelar inte yttre faktorer roll, man får det att funka. Tror inte det spelar någon roll om vi träffas om 10 år. Kommer alltid finnas något att skylla på om man är rädd av sig och inte vågar ta stora beslut.
Är det den andra parten som är rädd att ta stora beslut? Vill du berätta mer? Kanske kan vi stötta varandra?
Skulle väl snarare säga att den andra partern varit tydlig från början att det aldrig skulle kunna bli mer. Är jag som varit dum och släppt på garden och här sitter man och lider.
Ville bara säga att jag känner igen mig i det du skriver. Det känns som att jag aldrig kommer att komma över honom :( Hoppas verkligen att man gör det med tiden. Han har flyttat väldigt långt bort till ett annat land så det är ju inte så mycket att göra nu liksom. Han var tydlig mot mig från början, sa att vi inte kan inleda ett förhållande eftersom han planerade att flytta längre fram. Jag sa ifrån först, att jag då inte ville ses mer. Men vi hade en sån otrolig kemi så ingen av oss kunde låta bli ändå. Jag känner mig så dum som fortsatte att träffa honom för jag fick till slut så starka känslor. Usch, det är inte lätt :(
Sorry, nu kapade jag din tråd lite här.. men ville bara säga att du inte är ensam med lidandet (om det nu kan vara till någon tröst).
Nu är jag liksom bara i ett stadie där jag gett upp, men slås av sorgen emellanåt och inser allt vad jag trycker undan och hur det känts när vi träffats. Som att det inte finns någon annanstans i hela världen där jag hellre hade befunnit mig. Att förlora det..