Men hjälp ...

Vårt barn var precis likadant vid 2,5-årsåldern, trots att han pratade. Vi lyckades bryta all frustration genom att hålla stenhårda rutiner, så att han alltid förstod vad som skulle hända under dagarna, speciellt eftersom han endast gick strödagar på förskolan och var långt mer hemma än han var där.

Alla dagar såg nästan likadana ut: Frukost, sedan titta en stund på barnkanalen, efter det leka en stund/alt. gå till öppna förskolan om det inte var dagisdag, hem och äta lunch, sitta i soffan och läsa så många böcker han orkade med, sedan gå ut och vara ute mellan 13 och 17. Det enda som egentligen var annorlunda varje dag, var vart vi gick. Det var ett helsike att få på honom kläderna och ut genom ytterdörren, men när väl den kampen var över, så blev han ett helt annat barn.

Vi var varje vecka på olika museer där vi köpte årskort (kanske svårt nu i coronatider) men i övrigt så försökte vi ge honom en hel del valfrihet kring utflykterna, så ibland så kunde vi bara låta honom gå och så gick man efter. Vi kunde hamna på alla möjliga och omöjliga ställen i stan. Under vinterhalvåret hade vi alltid en termos med varm choklad i ryggsäcken ifall det blev lite kyligt, och så mackor och frukt förstås, eftersom vi aldrig visste hur länge vi skulle vara ute.

Efter att vi fick in de där rutinerna, så var han bara ett frustrerat monster fram till lunch, men resten av dagen var hur mysiga som helst. Till och med hans pappa - som avskyr att vistas utomhus - började älska de där dagliga utflykterna, eftersom det var så lugnt och skönt och för att ungen var så glad och lycklig.

Vårt barn var precis likadant vid 2,5-årsåldern, trots att han pratade. Vi lyckades bryta all frustration genom att hålla stenhårda rutiner, så att han alltid förstod vad som skulle hända under dagarna, speciellt eftersom han endast gick strödagar på förskolan och var långt mer hemma än han var där.

Alla dagar såg nästan likadana ut: Frukost, sedan titta en stund på barnkanalen, efter det leka en stund/alt. gå till öppna förskolan om det inte var dagisdag, hem och äta lunch, sitta i soffan och läsa så många böcker han orkade med, sedan gå ut och vara ute mellan 13 och 17. Det enda som egentligen var annorlunda varje dag, var vart vi gick. Det var ett helsike att få på honom kläderna och ut genom ytterdörren, men när väl den kampen var över, så blev han ett helt annat barn.

Vi var varje vecka på olika museer där vi köpte årskort (kanske svårt nu i coronatider) men i övrigt så försökte vi ge honom en hel del valfrihet kring utflykterna, så ibland så kunde vi bara låta honom gå och så gick man efter. Vi kunde hamna på alla möjliga och omöjliga ställen i stan. Under vinterhalvåret hade vi alltid en termos med varm choklad i ryggsäcken ifall det blev lite kyligt, och så mackor och frukt förstås, eftersom vi aldrig visste hur länge vi skulle vara ute.

Efter att vi fick in de där rutinerna, så var han bara ett frustrerat monster fram till lunch, men resten av dagen var hur mysiga som helst. Till och med hans pappa - som avskyr att vistas utomhus - började älska de där dagliga utflykterna, eftersom det var så lugnt och skönt och för att ungen var så glad och lycklig.