• Singledaddy

    Delad vårdnad/växelvist boende

    Jag ska bli pappa i Januari.


    Jag har inga barn sedan tidigare.


    Jag lever inte tillsammans med mamman som gjorde slut med mig tidigt i graviditeten.


    Jag har sedan dess försökt få vara med och hjälpa till under graviditeten men blivit bortstött.


    Jag vill verkligen finnas där för mitt barn, och jag vill att det här ska bli så bra som möjligt för barnet trots att mamman och jag har svårt att prata med varandra.


    Hon vill självklart också det, men vi har olika syn på vad som är bäst.


     


    Jag vill att vi ska ha delad vårdnad men det vägrar hon för att kunna vara hemma med betalt första året.


    Jag har erbjudit att föra över mina dagar och betala ersättning för de resterande dagarna som inte går att föra över så att hon har råd att vara hemma, men det är blankt nej.


    Jag menar att det skulle förenkla för mig när barnet blir lite större och jag kommer kunna ha barnet hela dagar att kunna dels få ett giltigt skäl att ta ledigt från jobbet, samt ersättning. Vilket jag inte kommer kunna om jag inte har vårdnad.


     


    Jag vill träffa barnet 3-4 ggr i veckan, hon vill att jag träffar barnet 2-3 ggr i veckan till en början.


    Eftersom det är corona så kommer jag inte få träffa barnet inomhus, och då upplever jag att det kan bli än svårare med anknytning.


    Finns det någon som har nyktra tankar som inte behöver känna in alla de känslor som jag känner som kan ge mig råd i hur jag ska agera?


     


    Vad är bra för barnet egentligen?


    När ska växelvist boende börja?


    Är jämställdhet inte kompatibelt med föräldraskap?

  • Svar på tråden Delad vårdnad/växelvist boende
  • Singledaddy
    Limeblad skrev 2020-12-16 09:45:35 följande:
    Varför bara utomhus pga Corona? Mamman och barnet är ju din mindre krets som du träffar oavsett om ni bor ihop eller inte.
    Hon vill inte att jag ingår i den kretsen.
  • Limeblad
    Singledaddy skrev 2020-12-16 09:47:11 följande:

    Hon vill inte att jag ingår i den kretsen.


    Det gör det ju svårt att få till ett bra umgänge. Du får försöka få hjälp via familjerätten till en dialog om detta.
  • Anonym (Familjerätten)
    Singledaddy skrev 2020-12-16 09:15:29 följande:

    Jag har ju förstått att anknytningen är viktig.

    Kan den tillgodoses av att träffa barnet bara 2 ggr i veckan a max 2 tim?


    Nej
  • Anonym (Familjerätten)
    Singledaddy skrev 2020-12-16 09:30:22 följande:

    Det blir ju också svårt nu när jag bara kan träffa barnet utomhus pga corona.


    Varför skulle du bara kunna träffas utomhus? Du är barnets far. Du behöver hålla i barnet, ha nära ögonkontakt, byta blöja, vagga, trösta etc. Barnvagnspromenader bygger ingen anknytning. Barnet och dess mor tillhör din sociala bubbla som är prioriterad. Det är andra kontakter du behöver prioritera bort för att skydda dig och barnet från smitta.
  • Anonym (Familjerätten)
    Singledaddy skrev 2020-12-16 09:47:11 följande:

    Hon vill inte att jag ingår i den kretsen.


    Vill och vill. Det ären nödvändighet.
  • Anonym (Familjerätten)

    Rekommenderar också att du söker samarbetssamtal hos kommunens familjerätt.

  • Singledaddy
    Anonym (Familjerätten) skrev 2020-12-16 10:39:02 följande:
    Varför skulle du bara kunna träffas utomhus? Du är barnets far. Du behöver hålla i barnet, ha nära ögonkontakt, byta blöja, vagga, trösta etc. Barnvagnspromenader bygger ingen anknytning. Barnet och dess mor tillhör din sociala bubbla som är prioriterad. Det är andra kontakter du behöver prioritera bort för att skydda dig och barnet från smitta.
    Därför att hon redan har personer i sin närhet som hon behöver och som hon inte vill prioritera bort.

    Jag känner ju också att det inte kommer bli en bra relation till barnet att göra såhär, men återigen så har jag ju inte så mycket att sätta emot.
  • Singledaddy
    Anonym (Familjerätten) skrev 2020-12-16 10:41:23 följande:

    Rekommenderar också att du söker samarbetssamtal hos kommunens familjerätt.


    Vi ska gå på det, det har vi redan bestämt.

    Men jag som inte har barn sedan tidigare är ju ganska okunnig kring vad som faktiskt blir bäst för barnet.

    Därför jag söker svar på vad som är brukligt vid sådana här situationer.
  • Anonym (Familjerätten)
    Singledaddy skrev 2020-12-16 11:01:53 följande:

    Därför att hon redan har personer i sin närhet som hon behöver och som hon inte vill prioritera bort.

    Jag känner ju också att det inte kommer bli en bra relation till barnet att göra såhär, men återigen så har jag ju inte så mycket att sätta emot.


    Handlar om att du måste vara prioriterad för barnet, inte om vad hon vill prioritera.
  • mari123

    Om jag var TS mamma så skulle jag bli SÅ ledsen...........skulle tänka -" Är detta den son jag fostrat? En stackare som låter sig behandlas som en skit. En som står på tå för ett bortskämt fruntimmer som inte vill ha med honom att göra? VAD har jag gjort för fel?"....Nu är jag inte TS mamma och det är ju bra för oss båda. Men ändå.........................

  • Anonym (Är du far?)

    Nu är jag kvinna men tyvärr har sett det här såååå många gånger... Tyvärr alla varningsklockor ringer. Håller inte alls med Familjerätten: absolut, du ska göra allt du kan för att underlätta kontakt med mamman. Men när hon saboterar ditt umgänge med ditt barn då ska du stå på dig. Det är alltid bara ett litet steg du backar för fridens skull, sen är barnet 10 år gammal och du aldrig har spenderat en anda jul med henne/honom. Jag känner flera pappor som bara kämpar och kämpar och mammor bara kör över dem hela tiden.

    Men det allra första är: gör faderskapstest när barnet är född. Du behöver inte berätta mamman, man kan beställa kit hem, och om det inte stämmer kan du kräva en riktig test. Otroligt smart att göra även i stabila relationer. Min mans bästa vän fick veta när barnet var 11 att han inte är hans... Du vill inte gå igenom det han gick igenom. Kämpa hela tiden med en mamma som gjorde allt för att försvåra omgänge, tvingade barnet till nån skitskola där han var deprimerad för flera år, trots att barnet böner och ber vägrar ta honom till dentist för att fixa hans överbett. Enligt henne alla är fina som är. Att barnet försökte begå självmord för han var så mobbad i skolan... nja, det är inte bra, men skolan ska se till att han inte blir mobbad. Vår vän tittar bara hur mammans löjliga idealer förstör barnets hela liv och HAN KAN INTE göra nåt. I det här kämpandet för sitt barns bästa gjorde att han orkade inte med nån ny relation, hans liv var att stå på knäna framför mamman för mer umgänge, för att få ta med honom till semester osv. Och sen får han veta att mamman ljög... den riktiga pappan var en missbrukare så hon tyckte att hon väljer mannen med stabil inkomst till pappa. Hur som, GÖR FADERSKAPSTEST.

  • Anonym (Familjerätten)
    mari123 skrev 2020-12-16 13:05:35 följande:

    Om jag var TS mamma så skulle jag bli SÅ ledsen...........skulle tänka -" Är detta den son jag fostrat? En stackare som låter sig behandlas som en skit. En som står på tå för ett bortskämt fruntimmer som inte vill ha med honom att göra? VAD har jag gjort för fel?"....Nu är jag inte TS mamma och det är ju bra för oss båda. Men ändå.........................


    Jag skulle tänka. Gud vad stolt jag är över min son som agerar moget och tänker att det är bättre att kommunicera och söka stöd via familjerätten istället för att starta ett krig som kommer att bli jättedåligt för barnet i långa loppet.
  • Anonym (Familjerätten)
    Anonym (Är du far?) skrev 2020-12-16 15:15:42 följande:

    Nu är jag kvinna men tyvärr har sett det här såååå många gånger... Tyvärr alla varningsklockor ringer. Håller inte alls med Familjerätten: absolut, du ska göra allt du kan för att underlätta kontakt med mamman. Men när hon saboterar ditt umgänge med ditt barn då ska du stå på dig. Det är alltid bara ett litet steg du backar för fridens skull, sen är barnet 10 år gammal och du aldrig har spenderat en anda jul med henne/honom. Jag känner flera pappor som bara kämpar och kämpar och mammor bara kör över dem hela tiden.

    Men det allra första är: gör faderskapstest när barnet är född. Du behöver inte berätta mamman, man kan beställa kit hem, och om det inte stämmer kan du kräva en riktig test. Otroligt smart att göra även i stabila relationer. Min mans bästa vän fick veta när barnet var 11 att han inte är hans... Du vill inte gå igenom det han gick igenom. Kämpa hela tiden med en mamma som gjorde allt för att försvåra omgänge, tvingade barnet till nån skitskola där han var deprimerad för flera år, trots att barnet böner och ber vägrar ta honom till dentist för att fixa hans överbett. Enligt henne alla är fina som är. Att barnet försökte begå självmord för han var så mobbad i skolan... nja, det är inte bra, men skolan ska se till att han inte blir mobbad. Vår vän tittar bara hur mammans löjliga idealer förstör barnets hela liv och HAN KAN INTE göra nåt. I det här kämpandet för sitt barns bästa gjorde att han orkade inte med nån ny relation, hans liv var att stå på knäna framför mamman för mer umgänge, för att få ta med honom till semester osv. Och sen får han veta att mamman ljög... den riktiga pappan var en missbrukare så hon tyckte att hon väljer mannen med stabil inkomst till pappa. Hur som, GÖR FADERSKAPSTEST.


    Kräva faderskapstest låter ju som en jättebra ingång till ett bra samarbete... verkligen... suck..

    Ts är ett föredöme som vill barnets bästa, strävar efter full delaktighet och via familjerätten tar hjälp med dialog, där mamman kan få hjälp att förstå att barnet behöver få möjlighet att knyta an till pappa och att detta behov inte tillgodoses av utomhuspromenader.

    Om denna väg inte skulle fungera kan man börja fundera på strid i tingsrätten, men det måste vara den sista utvägen när inget annat fungerat. Vårdnadstvis är som sagt dyrt både känslomässigt och i pengar för alla inblandade. Om man strävar efter en fungerande relation som ska funka i decennier kan den första primitiva tanken inte vara ?KRIG? även om det ligger nära till hands när det handlar om nåt så känsligt som ens barn.
  • Tow2Mater
    Anonym (Familjerätten) skrev 2020-12-16 15:53:25 följande:
    Kräva faderskapstest låter ju som en jättebra ingång till ett bra samarbete... verkligen... suck..

    Ts är ett föredöme som vill barnets bästa, strävar efter full delaktighet och via familjerätten tar hjälp med dialog, där mamman kan få hjälp att förstå att barnet behöver få möjlighet att knyta an till pappa och att detta behov inte tillgodoses av utomhuspromenader.

    Om denna väg inte skulle fungera kan man börja fundera på strid i tingsrätten, men det måste vara den sista utvägen när inget annat fungerat. Vårdnadstvis är som sagt dyrt både känslomässigt och i pengar för alla inblandade. Om man strävar efter en fungerande relation som ska funka i decennier kan den första primitiva tanken inte vara ?KRIG? även om det ligger nära till hands när det handlar om nåt så känsligt som ens barn.
    Men det sas ju inte. Ingången är att beställa ett kit hem, och sen ENBART om det inte stämmer kräva en riktig test. Tycker absolut TS ska ta reda på att barnet verkligen är hans.
  • mari123
    Anonym (Familjerätten) skrev 2020-12-16 15:46:36 följande:
    Jag skulle tänka. Gud vad stolt jag är över min son som agerar moget och tänker att det är bättre att kommunicera och söka stöd via familjerätten istället för att starta ett krig som kommer att bli jättedåligt för barnet i långa loppet.
    FAST än finns det inget barn. Inget barn som TS behöver gråta och längta efter OM nu det bortskämda fruntimret bestämmer att han ALDRIG ska få se barnet! Så VARFÖR krångla till sitt liv när det absolut inte behövs. 
  • Singledaddy

    Nu har väl jag förhoppning om att det här ska lösa sig till det bästa.

    Men det är bra med input om hur man ska gå tillväga för att "Det bästa" ska infinna sig.

    Lägga sig platt och gå med på någonting som missgynnar barnet är inte aktuellt.
    Det är viktigt att inte låta känslorna ta över.

    Men det var just vad som är bäst för barnet som är frågan.?

  • Anonym (Familjerätten)
    Singledaddy skrev 2020-12-17 09:51:56 följande:

    Nu har väl jag förhoppning om att det här ska lösa sig till det bästa.

    Men det är bra med input om hur man ska gå tillväga för att "Det bästa" ska infinna sig.

    Lägga sig platt och gå med på någonting som missgynnar barnet är inte aktuellt.

    Det är viktigt att inte låta känslorna ta över.

    Men det var just vad som är bäst för barnet som är frågan.?


    Bäst för barnet är att dess föräldrar har en fungerande relation. Att barnet får knyta an till er båda och att ni båda kan vara delaktiga i omvårdnaden om barnet. Du och barnet ska träffas så ofta det går helst varje dag. Barnvagnspromenader duger inte. Du måste få chans till närhet, hud mot hud, vaggande, pratande, blöjbyte etc. Om du har juridisk vårdnad i detta skede är helt betydelselöst för barnet. Bättre att jobba på relationen till mamma, att hon ser att du är närvarande och engagerad och att lita på. De flesta vill inte vara helt ensamma i föräldraskapet, så oavsett vad hon säger nu om begränsningar i umgänge och föräldraledigheten så kan det komma att ändras när barnet kommer och det går upp för henne hur jobbigt det faktiskt är att vara ensam. Sitt i båten, tänk att målet är att bygga alians, inte att ni ska kriga...
  • Anonym (Är du far?)

    Gud vilket agressivt sätt ger du halvbra råd Familjerätten. INGEN ifrågasätter att det absolut bästa är om föräldrarna samarbetar. Du ignorerar ju faktan att det verkar att mamman respekterar inte detta. Hon tillåter viss umgänge men pappan kommer långt ner i listan, hennes familj och vänner kommer att stå närmre barnet än honom (hon vill inte att pappan tillhör till mindre krets). Det ska pappan inte acceptera bara för fridens skull. Självklart ska han göra allt han kan för ett bra samarbete, men när mamman inte vill ska han inte ge upp sitt barns bästa. Barnets bästa är att ha två närvarande föräldrar och inte att hen blir mammas egendom. Undvik krig så länge det går, men inte till varje pris. TS jag hoppas att ni kommer att samarbeta bra!!

    Ang faderskapstest: förlåt men en kvinna måste vara en riktig bitch om man nekar det. Speciellt om de inte är tillsammans... Fy fan vad vidrigt att göra en grej om det. Men som sagt behöver han inte fråga mamman. Vi hoppas att allt är bra där med, men man kan inte bara anta eller lita på någon Ts uppenbarligen inte kan lita på när det gäller det allra största som kommer att någonsin hända honom.

    Jag håller med att att TSs inställning och ambitioner är fantastiska! Lycka till!

Svar på tråden Delad vårdnad/växelvist boende