Hjälp oss i vårt föräldrarskap

Vissa barn är så mycket mer av allt. Vi har en son som är så. Charmig till tusen men ofta även jobbig till tusen.. Han har fortfarande dålig impulskontroll fast han är 12 år. På gränsen till Adhd skulle jag gissa.

Prata med BVC för att få stöd, men jag tror ni kommer att hitta ett sätt att förhålla er till er dotter. Martin F kör ju med 5 gånger mer kärlek (tips är att läsa boken), ett evidensbaserat förhållningssätt som ger bra effekt. Sen orkar man inte alltid göra rätt och det är mänskligt.

Jag jobbar som förskollärare åldrar 1-3 så talar utifrån den erfarenheten. 

Det låter inte helt normalt faktiskt från den lilla bild du gett mig. Hade ett barn betett sig så som du beskriver ofta hade jag funderat på om det kunde handla om en diagnos. 
Jag säger VERKLIGEN inte att det behöver vara så. Men det låter som du själv säger inte som "vanliga" faser barn går igenom. 

Jag hade försökt ta hjälp. 

Annars är det de vanliga sakerna man får göra. Släpp allt som inte är viktigt så att hon inte möts av så mycket negativitet, att känna sig dålig gör oftast att man beter sig sämre. 

Kanske värt att försöka avleda istället för att säga till exempel "nej" kan dock tänka mig att ni redan provat det. 

Mycket beröm när det går bra, viktigt att få känna sig omtyckt men gissar att ni redan gör det med. 

Jag vet inte om det ibland fungerar bra när hon gör något tokigt och ni säger ifrån eller om det alltid blir negativt. Går det att få henne att hjälpa till att städa om hon hällt ut saker på golvet till exempel? Går det att resonera med henne? 

Kan vara att ni bara fastnat i ett dåligt mönster, i så fall kan man behöva hjälp av utomstående för att komma ifrån det. Eller så förändras det av att hon blir äldre, det är inte heller omöjligt. Som du beskriver så är hon smart, även det kan påverka. Vad jag menar med allt det här är att jag inte tror ni gör något fel, det kan vara så hilma mycket annat som påverkar. 

Jag tycker att det låter som att du beskriver vår 2,5- åring! Det är superjobbigt men jag tänker att det bara är att härda ut. Vi hade inte alls samma problem med storebror Sichuan vårt barn visar inte dessa sidor på förskolan utan bara hemma.

Jag tycker att ni verkar göra ett bra jobb. Det jag tänkte på är att ibland vill barnen utforska fast de gör det vid fel tillfälle, vilket skapar irritation. T ex när hen häller ut vattnet vid matbordet. Kan man då vänligt men bestämt säga: nej, så får man inte göra vid matbordet. Det är roligt att hälla vatten, vill du bada efter maten och hälla vatten i badkaret?? Typ.

En en annan liten fundering: du skriver att nia leker mycket med henne.

Kan det vara så att hon behöver träna på att leka själv?

Jag tänker att om hon inte kan det så kanske hon söker er uppmärksamhet genom att busa när det hon egentligen vill är att leka?

Alltså autokorrect... vårt barn heter inte Sichuan????

Ja precis så! Hon är otroligt charmig.

Den boken ska vi läsa! Att ösa på med kärlek känns som ett tillvägagångssätt jag är bekväm med.Kul med en kollega! Jag är också förskollärare och jobbar med barn 1-3 år. Självklart kan det vara någon form av diagnos, och är det det så vill vi få hjälp så fort som möjligt så att vi kan stötta henne på bästa sätt. Men helt ärligt så känns det inte som det.

Vi försöker både avleda och lyfta hennes positiva sidor, säga till henne hur roligt vi tycker det är att vara med henne osv, allt för att minska på negativiteten som utbrotten dessvärre ofta resulterar i.

Ibland kan vi få henne att städa upp efter sig. Men då är det som att hon gör en lek av det, hon gör det inte för att hon måste - hon gör det för att hon vill. Och de gånger hon inte vill är det omöjligt. Dock har vi inte testat att hon tex inte får lämna rummet förrens hon städat, men det går emot min magkänsla. Det känns kränkande! Men samtidigt vet jag inte vad vi ska göra för att hon ska förstå konsekvenserna av sitt beteende. Storebror har alltid gått att prata och resonera med, förklara varför osv men med lillasyster går det inte alls.

Allt sånt här är så mycket enklare på jobbet haha! Som sagt så märker de inte av detta beteende på hennes förskola, tvärtom har de sagt flera gånger att de gärna har en barngrupp med 15 st av henne. Så gott för ett oroligt mamma-hjärta att höra!

Tack, det var ett bra och konkret tips! Jag upplever att man ofta glömmer att vara pedagogisk i såna tillfällen där hon tex häller ut vatten över sig själv, men nästa gång ska jag bemöta henne genom att föreslå vattenlek efter maten!

Hon leker jättebra själv! Hon kan leka långa stunder helt själv och har massa fantasi och utvecklar leken jättebra. Men ibland vill hon gärna ha sällskap (såklart) och då leker vi med henne! Annars hade det absolut kunnat vara en anledning till hennes beteende.Hahahahha!

Beskrivningen påminner om vår son. Vi kopplade det till överstimulans/svårt för förändringar. Även små förändringar, typ av någon annan kommer i rummet kunde göra att han gick från lugn och harmoniskt till att göra impulsiva grejor likt ditt barn. Vi antog ganska snabbt att han inte riktigt kunde kontrollera det själv och att vi var tvungna att hela tiden ligga steget före och förebygga situationer. Bättre det än att prata och förklara bara, eftersom sannolikheten var stor att det skulle hända ändå. Det är ingen idé att bli arg, ditt barn gör det inte för att vara dum. Hjälp barnet och försök läsa av vilka situationer som ofta spårar ur/vad som triggar så blir det lättare att jobba runt det.

Nu är han 6 år och har fortfarande kvar detta men efter som han är äldre har det blivit bättre. På skolan håller personal att öga och låter honom gå undan om de känner att det blir för mycket intryck ute på gården exempelvis. Får han inte gå utan så kan man nästan räkna med att impulsiva beteenden kommer fram.

Är det bara jag som tycker att det låter helt normalt för ett barn med stark vilja i den åldern som inte har ett fullt utvecklat språk och som testar sig fram? Du beskriver ju att hon har en färgstark personlighet i övrigt så det är väl fullt rimligt att alla hennes känsloyttringar blir lika starka. Tycker dessutom att det låter som att ni bemöter det jättebra. Fortsätt som ni gör och stärk hennes självkänsla ännu mer. Låt henne fatta egna beslut om små saker och gör henne delaktig. Låt henne hjälpa till med tvätt och diskmaskin och allt vad det kan vara så att hon känner sig nyttig eller vad man ska kalla det.

Åh tusen tack för dina ord! Känns så oerhört skönt att höra att någon tycker detta är normalt... jag tror inte att hon har någon diagnos/svårt för förändringar/övergångar eller dylikt utan att hon helt enkelt testar vad hon kan kontrollera och hon försöker förstå sig på hur världen fungerar. Hon gör detta genom att testa sig fram och inte genom att iaktta, vilket de mer "lugna" barnen kanske gör.

Hon är väldigt färgstark och säger ifrån till främlingar på lekplatsen om någon gör något "fel" (enligt henne), hon kastar ut vuxna ur rummet om hon inte vill ha dem där, hon sätter mig och min man i arbete någonstans långt från köket så att hon vet att hon är ensam i köket - klättrar upp till skåpen och äter godis... ja hon vet vad hon vill och är inte rädd för att uttrycka det. Så färgstark var rätt beskrivet av henne!

Ja hjälpa till hemma får hon gärna göra! Men när jag tänker efter kan vi absolut bli bättre på att ibkludera henne i det. Tex i stället för att säga "vänta, mamma ska bara tömma diskmaskinen" så kan hon ju få hjälpa mig med det. Annars brukar det vara på hennes initiativ!

Vi gör vårt bästa men är livrädda att inte kunna stötta henne i att växa upp som den fantastiska människa hon är. Vi brukar säga att herregud vilken gåva hon är till världen - tänk vad hon kan åstadkomma och vilken jävla power-kvinna!!! Men ja vi är väl rädda att vi gör något fel och att det är därför hon får såna utbrott.

Jag förstår att det påminner om din son, och andra barn som har svårt vid tex övergångar eller vid förändringar! Tyvärr kan vi inte se en koppling mellan dessa faktorer och hennes utbrott... däremot kan det ha något att göra med antingen överstimulering men även understimulering. I mitt arbete har jag mött överintelligenta barn och om de inte får den stimulering som de behöver så kan de få såna här utbrott. Men ja, vi vet inte!

Vad skönt med förstående personal som gör sitt bästa för att din son ska ha det bra!

Påminner om ett barn. Ingen impulskontroll, kommer en tanke upp så utförs den genast och väldigt starka känslor när saker inte blir som barnet vill. För smart för sitt eget bästa, tappar kontrollen och spårar ur ifall denne inte har tydliga ramar att förhålla sig till. Detta barn är litet och har ingen diagnos men mycket stämmer in på adhd vad gäller avsaknad av impulskontroll så vi tar inspiration från hur man kan jobba med barn som har adhd.

Så mitt tips är att försöka se vad för diagnos barnets beteende stämmer in på och använd tipsen och det förhållningssättet kring barnets svårigheter.

Ett tips är också att självklart uppmärksamma när barnet gör rätt men att ibland också inte säga någonting. Det kan bli jobbigt att få allt man gör värderat hela tiden.

Vilken bra idé att ta tips från förhållningssätt med barn som har adhd, även om vi inte tror att hon har någon diagnos!

Och det har du rätt i! Vi vill ju såklart inte att hon ska känna sig värderad utifrån vad hon gör hela tiden.

Även om er dotter är verbal och har ett utvecklat språk är det inte säkert hon fullt ut förstår det hon säger. Barn härmar bra innan de faktiskt begriper innehållet. Min dotter kunde vid 2,5 åring år utbrista ?det är ingen fara mamma, jag tänker på konsekvenserna? och klättra upp och balansera på ett räcke med ett stup på ena sidan... Tror inte hon tänkte på annat än just ordet ?konsekvenserna?. Kontentan är att även om hon förklarar sig och för en vuxen utrycker sina känslor väl är det inte säkert detta är helt samstämmigt med vad hon egentligen önskar ha sagt. Barn som inte gör sig förstådda i sin omgivning blir ofta frustrerade och kan bli utåtagerande på de sätten du beskriver.