Tack för ditt svar :)
Nä, det är skralt med vänner här. En av dem flyttar svart härifrån och en annan träffade en kille för ett år sen och de är borta el upptagna nästan jämt. Dessutom jobbar ju alla utom jag på dagarna. Jag har själv jobbat väldigt mkt innan dottern. Mer än heltid och liksom inte haft energin el tiden alla veckor att träffa vänner. Trivs bra med att "bara" bara hemma. Men nu när jag inte träffat min familj på snart ett år (!) och fått barn inser jag verkligen vad som faktiskt är viktigt för mig i det här livet. Det är inte att spendera helgerna här ensam.
Jag hoppas att det löser sig även för dig och att du mår bra i detta trots allt <3
quote=80793882][quote-nick]furelise skrev 2020-11-28 14:57:20 följande:[/quote-nick]Gud vad tråkigt att folk börjar rekommendera att ni flyttar isär. Herregud, skärp er!
Jag sitter i samma sits, bara att min dotter är bara 3,5 månader och min familj bor utomlands. Jag flyttade till Stockholm 2 år sedan och har många vänner, några ganska tighta. Det spelar dock ingen roll nu, jag isolerade mig direkt pga graviditet, nu fortsätter vi. Lillan har knappt nån immunförsvar än, trots att det gick bra för de flesta bebisar som smittades vill vi inte riskera. I sommaren umgicks vi med vänner utomhus, nu när de är klara med jobbet det är mörk redan. Så ja, snart ett år sitter jag hemma, ingen mammagrupp, mammaträning inställt, håller på att bli galen. Min mans familj skiter i oss, förutom hans mamma brydde sig ingen att ens ringa och fråga om dottern. Min familj är så kärleksfull och de längtar så mycket efter henne. Det går dock inte, de bor utomlands, vi kan inte ens besöka dem pga landets karantänregler.
MEN: den här jäxxxla pandemin kommer att ta slut och vi kommer att ha ett socialliv igen. Jag fattar att du är deppig nu, det är jag med, men det kommer att ta slut. Frågan är varför har du inte vänner efter 5 år? Har du inte hittat din plats här efter 5 år då kanske det är verkligen dags att flytta. Alternativt försöka mer aktivt efter mammaledigheten/pandemin.
Om du är helt 100% att du vill flytta: ha tålamod till sambon. Jag antar att han bodde här hela sitt liv, har sin familj här, det kanske kommer att ta tid för att vänja sig med tanken. Det beror på jobbsituationen också. Min man bodde här hela sitt liv och det var helt uteslutet för honom att ens flytta till Sundbyberg från Bromma. :) Jag ville inte flytta till Stockholm alls, jag gillar staden men inte värt priserna. Jag kompromissade och flyttade hit. Trots att jag tyckte det är helt sjukt att vi hyrde en lägenhet med mycket lägre standard för mer är dubbel så mycket pengar/månad än min bostadsrätt. I mars flyttar vi tillbaka till mina hemmatrakterna (liten stad med pendlingsavstånd). Det tog tid för honom att inse hur högre livskvalite kommer vi få om vi lämnar staden. Hitta det som kan locka din sambo till Dalarna (gratis barnvakt, kanske bra jobbmöjligheter, kanske han vill bo i hus osv), res dit ofta med honom, kommunicera tydligt din önskan och ha tålamod. Kanske provflytta under tiden han är pappaledig? Då kan han behålla sitt jobb tills ni tar ett beslut.
OBS: pga pandemin rekordmånga mammor hamnade i depression. Vi pratade med min barnmorska om det förra veckan... Se till att ta hand om dig själv och larma i tid om du behöver det. Bra att du gör det redan och även hittade en lösning, att flytta närmre familjen! Du har möjligheten att resa till dina päron för en vecka, tillbaka till Sthlm 2-3 veckor, tillbaka till Dalarna en vecka igen...
Förlåt för rörlig inlägg. Lycka till![/quote]