Min sambo har sitt ena barn varannan vecka. Hon är snart 18 år. Sonen som är 15 bor mest hos sin mamma. Är det inte vanligare att äldre tonåringar väljer att bo heltid hos den ene föräldern? Eller är varannan vecka något man kör tills de blir vuxna och utflugna? Vad är bäst för barnen ?
Jag undrar hur de flesta andra har?
Är det vanligare att dottern bor mer hos mamman och sonen mer hos pappan eller spelar sådant ingen roll?
Jag läser och inser att de flesta har lättare att acceptera andras barn. Kanske för att ni även har ?egna? med er. I mitt fall har jag ett för längesedan utfluget barn, så det känns som att jag tar ett steg tillbaks och slussas 10 år tillbaka i tiden. Vill eg inte ha något familjeliv eller gå igenom någon tonårsperiod med andras ungar. Nu blev det så pga stark kärlek, men jag kan inte påstå att det är roligt.
Sedan gör ju inte dottern det lättare när hon visar öppet att hon inte vill vara hemma om jag är hemma och alltid är hemma om jag är iväg. Hon tål inte mig heller.
Skulle säga att inställningen till andras barn är en bra början men personkemi är bonus. Men den som verkligen ska lägga manken till är den biologiska föräldern. Om inte bio-föräldern försöker medla och överbrygga, och även förväntar sig att båda sidor (även barnen) uppträder respektfullt och vänligt, så kan det bli precis hur illa som helst.
Ett ganska vanligt problem är en pappa med dåligt samvete, som sedan skämmer bort sina barn och gärna sätter dem på piedestal. Samtidigt förväntas bonusmamman hjälpa till med allt men får inte bestämma över något. Sedan tycker folk i allmänhet och bonusmammor i synnerhet att barnen är rätt jobbiga, och som ett brev på posten får bonusmamman höra vilken hemsk häxa hon är som inte älskar hans barn.
Nu är det ju så, att bara för att du älskar någon så älskar du inte alla som den älskar. Jag älskar min bror, men inte nödvändigtvis min svägerska. Jag älskar min syster, men kan tycka att hennes barn är rätt jobbigt. Vissa är bättre på att älska andras barn än andra. De flesta hittar en acceptabel lösning så länge barnen är någorlunda väluppfostrade av sina egna föräldrar.
Själv hade jag en gång i tiden två bonusbarn (12 och 14) som det tog mig ett halvår att lyckas få dem att svara på tilltal och vara i samma rum utan att försöka tränga sig emellan mig och fadern. Och när jag äntligen nådde fram till ungarna - vi hade faktiskt en del gemensamma intressen och kunde ha riktigt trevligt ihop, ja då fick pappan kalla fötter och bröt vår förlovning. *djup suck*
Skulle säga att inställningen till andras barn är en bra början men personkemi är bonus. Men den som verkligen ska lägga manken till är den biologiska föräldern. Om inte bio-föräldern försöker medla och överbrygga, och även förväntar sig att båda sidor (även barnen) uppträder respektfullt och vänligt, så kan det bli precis hur illa som helst.
Ett ganska vanligt problem är en pappa med dåligt samvete, som sedan skämmer bort sina barn och gärna sätter dem på piedestal. Samtidigt förväntas bonusmamman hjälpa till med allt men får inte bestämma över något. Sedan tycker folk i allmänhet och bonusmammor i synnerhet att barnen är rätt jobbiga, och som ett brev på posten får bonusmamman höra vilken hemsk häxa hon är som inte älskar hans barn.
Nu är det ju så, att bara för att du älskar någon så älskar du inte alla som den älskar. Jag älskar min bror, men inte nödvändigtvis min svägerska. Jag älskar min syster, men kan tycka att hennes barn är rätt jobbigt. Vissa är bättre på att älska andras barn än andra. De flesta hittar en acceptabel lösning så länge barnen är någorlunda väluppfostrade av sina egna föräldrar.
Själv hade jag en gång i tiden två bonusbarn (12 och 14) som det tog mig ett halvår att lyckas få dem att svara på tilltal och vara i samma rum utan att försöka tränga sig emellan mig och fadern. Och när jag äntligen nådde fram till ungarna - vi hade faktiskt en del gemensamma intressen och kunde ha riktigt trevligt ihop, ja då fick pappan kalla fötter och bröt vår förlovning. *djup suck*