Min fd sambos dotter bodde mest hos pappa och mig, men det gjorde även sonen när han bodde hemma. Tror döttrar gärna väljer att bo hos sin pappa då det blir mindre bråk då.
Bor dina bonusars mamma nära så tycker jag det bästa för barnen är att de får komma och gå precis som de vill när de är så pass stora. Det fick min bonus göra, funkade perfekt
Skulle säga att inställningen till andras barn är en bra början men personkemi är bonus. Men den som verkligen ska lägga manken till är den biologiska föräldern. Om inte bio-föräldern försöker medla och överbrygga, och även förväntar sig att båda sidor (även barnen) uppträder respektfullt och vänligt, så kan det bli precis hur illa som helst.
Ett ganska vanligt problem är en pappa med dåligt samvete, som sedan skämmer bort sina barn och gärna sätter dem på piedestal. Samtidigt förväntas bonusmamman hjälpa till med allt men får inte bestämma över något. Sedan tycker folk i allmänhet och bonusmammor i synnerhet att barnen är rätt jobbiga, och som ett brev på posten får bonusmamman höra vilken hemsk häxa hon är som inte älskar hans barn.
Nu är det ju så, att bara för att du älskar någon så älskar du inte alla som den älskar. Jag älskar min bror, men inte nödvändigtvis min svägerska. Jag älskar min syster, men kan tycka att hennes barn är rätt jobbigt. Vissa är bättre på att älska andras barn än andra. De flesta hittar en acceptabel lösning så länge barnen är någorlunda väluppfostrade av sina egna föräldrar.
Själv hade jag en gång i tiden två bonusbarn (12 och 14) som det tog mig ett halvår att lyckas få dem att svara på tilltal och vara i samma rum utan att försöka tränga sig emellan mig och fadern. Och när jag äntligen nådde fram till ungarna - vi hade faktiskt en del gemensamma intressen och kunde ha riktigt trevligt ihop, ja då fick pappan kalla fötter och bröt vår förlovning. *djup suck*
Skulle säga att inställningen till andras barn är en bra början men personkemi är bonus. Men den som verkligen ska lägga manken till är den biologiska föräldern. Om inte bio-föräldern försöker medla och överbrygga, och även förväntar sig att båda sidor (även barnen) uppträder respektfullt och vänligt, så kan det bli precis hur illa som helst.
Ett ganska vanligt problem är en pappa med dåligt samvete, som sedan skämmer bort sina barn och gärna sätter dem på piedestal. Samtidigt förväntas bonusmamman hjälpa till med allt men får inte bestämma över något. Sedan tycker folk i allmänhet och bonusmammor i synnerhet att barnen är rätt jobbiga, och som ett brev på posten får bonusmamman höra vilken hemsk häxa hon är som inte älskar hans barn.
Nu är det ju så, att bara för att du älskar någon så älskar du inte alla som den älskar. Jag älskar min bror, men inte nödvändigtvis min svägerska. Jag älskar min syster, men kan tycka att hennes barn är rätt jobbigt. Vissa är bättre på att älska andras barn än andra. De flesta hittar en acceptabel lösning så länge barnen är någorlunda väluppfostrade av sina egna föräldrar.
Själv hade jag en gång i tiden två bonusbarn (12 och 14) som det tog mig ett halvår att lyckas få dem att svara på tilltal och vara i samma rum utan att försöka tränga sig emellan mig och fadern. Och när jag äntligen nådde fram till ungarna - vi hade faktiskt en del gemensamma intressen och kunde ha riktigt trevligt ihop, ja då fick pappan kalla fötter och bröt vår förlovning. *djup suck*