Är det vanligt med varannan vecka med äldre tonårsbarn?

Skulle säga att inställningen till andras barn är en bra början men personkemi är bonus. Men den som verkligen ska lägga manken till är den biologiska föräldern. Om inte bio-föräldern försöker medla och överbrygga, och även förväntar sig att båda sidor (även barnen) uppträder respektfullt och vänligt, så kan det bli precis hur illa som helst.

Ett ganska vanligt problem är en pappa med dåligt samvete, som sedan skämmer bort sina barn och gärna sätter dem på piedestal. Samtidigt förväntas bonusmamman hjälpa till med allt men får inte bestämma över något. Sedan tycker folk i allmänhet och bonusmammor i synnerhet att barnen är rätt jobbiga, och som ett brev på posten får bonusmamman höra vilken hemsk häxa hon är som inte älskar hans barn.

Nu är det ju så, att bara för att du älskar någon så älskar du inte alla som den älskar. Jag älskar min bror, men inte nödvändigtvis min svägerska. Jag älskar min syster, men kan tycka att hennes barn är rätt jobbigt. Vissa är bättre på att älska andras barn än andra. De flesta hittar en acceptabel lösning så länge barnen är någorlunda väluppfostrade av sina egna föräldrar.

Själv hade jag en gång i tiden två bonusbarn (12 och 14) som det tog mig ett halvår att lyckas få dem att svara på tilltal och vara i samma rum utan att försöka tränga sig emellan mig och fadern. Och när jag äntligen nådde fram till ungarna - vi hade faktiskt en del gemensamma intressen och kunde ha riktigt trevligt ihop, ja då fick pappan kalla fötter och bröt vår förlovning. *djup suck*

Anonym (Emily18) skrev 2020-11-29 10:44:46 följande:

Så bra skrivet!!

Det är förälderns ansvar att se till att det fungerar. Han måste förklara för dem på ett sätt där de inte känner att jag är en konkurrent. Han borde ha sagt ifrån början att jag är en ny familjemedlem och det är aldrig lätt för någon, men att vi alla måste respektera varandra och ge. Vi borde ha ätit middagar tillsammans iaf 2-3 ggr/ v och hittat på något ihop för att komma närmare. Nu blev det inte så. Jag och barnen var aviga och han gav upp för han orkade inte!

Nu har det blivit som det blivit att vi äter en måltid ihop 1 ggr/ v som Max och stämningen är jobbig. De senaste 2 gångerna har dottern frågat varför vi fortfarande är ihop om vi ständigt bråkar. Då har pappan gått emot mig och sagt ?hon måste följa reglerna i huset där ni barn får komma o gå hur ni vill. Annars får hon hitta en lght och flytta!? Det kändes så förnedrande och detta har han sagt säkert 30 ggr senaste halvåret. ?Passar det inte så flytta till en lght!?

Nu hittade jag äntligen en lght som jag skrev på och då vägrar han prata med mig och säger att han aldrig mer vill ha kontakt med mig i sort liv igen om jag flyttar.

Det enda jag vill ha i ett samboskap är att alla ska respekteras, inte bara barnen, utan även min vilja. Det vägrar han!

Jag frågade och försökte i 3 år få igenom att dottern ska komma till oss på söndagar istället för måndagar så att vi kan starta o avsluta veckan med gemensam middag och prat. Det dissades direkt. Likaså, istället för att alla lov ska tillbringas hos oss så kunde varannat lov vara hos mamman. Det dissades direkt. Jag försökte byta från jämna toll ojämna veckor varannat år så att det även passar i mitt schema. Diss!!

Gör jag fel som försöker göra så att det även passar mig?! De säger att de inte vill ändra på något för så har de haft det i 9 år och så ska det fortsätta vara!

Jag känner att jag inte har någon talan alls i detta hem och därför fungerar det inte?

Med den inställningen från din sambo är det inte konstigt att det blir knepigt mellan dig och barnen.

"Reglerna i huset"? Reglerna sätts upp av de båda vuxna i huset, med hänsyn till barnen.
"Passar det inte så flytta till en lägenhet." = Jag ska ha det som jag vill och annars kan det vara. Och sedan när du uppenbarligen kan låta det vara, så försöker han fortsatt pressa dig in i fållan med att han annars bryter totalt.

Han försöker regera över dig i sina barns namn. Han vill ha det på sitt sätt, och använder någon sorts "föräldraveto" för att få som han vill. Normalt sett så försöker man få till vardagen så att den passar alla inblandade. I det här fallet anser han att han bestämmer, och du är en andra klassens familjemedlem som ska anpassa sig. Även när det inte kostar honom något - som att byta vecka - så är det viktigt att du lär dig veta hut.

Vanlig rangordning i familjen: de båda vuxna, barnen
Rangordning i er familj: han, barnen, du

Jag är ledsen, men mycket till framtid är svårt att se. Möjligen om han inser att det är väldigt tomt när du flyttat. Och i så fall är det nytt boende och nya rutiner som gäller från början.

Är det vanligt med varannan vecka med äldre tonårsbarn?

INNEHÅLL