Anonym (Emily18) skrev 2020-11-12 08:42:25 följande:
Jag önskar att jag var lite mer som du och accepterade barnen, men kemin mellan oss är förfärlig. De gillar inte mig och jag gillar inte dem. Hur gör du för att vara som du är? Handlar det om inställningen till andras barn eller är det att er personkemi fungerar bra ihop ? Jag känner mig som en hemsk människa, men hela min kropp blir i uppror när barnen dyker upp oanmälda på mammans vecka. Jag håller på att explodera av ilska och mår så dåligt för att jag känner att någon ständigt inkräktar i mitt liv. Har du något tips?
Nu vet man ju inte så väldigt mycket om er, men jag tycker att när man går in i en ny relation och där det finns barn, så får man nog acceptera att det inte nödvändigtvis kommer vara exakt som man själv tänkt, eller se likadant ut hela tiden, utan saker sker i barnens liv som kan förändra hur de har det med boende/umgänge.
Ditt problem är att du och barnens pappa tycker olika och det är
det ni måste reda ut. Det verkar som om du inte har något att säga till om. Barnen hade en vana sedan innan osv. Att ni inte gillar varann är ingen bra grogrund förstås.
Hos oss har det varit så att när vi möttes så bodde hans barn varannan vecka och mina också. Vi flyttade ihop med det upplägget men ganska snart hände saker som gjorde att det inte blev så speciellt länge. Hans äldsta barn vägrade bo mer hos mamman och började bo heltid hos oss när han var 14. Medan hans äldsta bodde bara hos oss fortsatte de 2 yngre med varannan vecka, tills min man vann i rätten och fick boendet + vårdnaden (det var mkt trassel hos mamman). Mina barn hade fortsatt varannan vecka. När min man vann i rätten bodde alla hans barn hos oss, men de 2 yngre hade umgänge varannan helg med sin mamma. De var med andra ord hos oss nästan hela tiden. Samtidigt önskade
mina barn ibland variera på hur de hade det så en period var de bara delvis samtidigt här. Efter ett tag blev det bättre hos bonusbarnens mamma och hon fick igenom i rätten att man skulle utöka umgänget så då var det en lång period på flera månader där detta sakta utökades, så då skulle man ha koll på det också. Efter att det utökats till 50/50 sa mellanbarnet ifrån efter ett tag, att hen inte ville vara där så mycket ändå. Idag är enbart det yngsta barnet 50/50, hans två äldre bor här på heltid, träffar sin mamma om de vill (vilket blir väldigt lite) och min ena kör ff varannan vecka medan mitt andra barn nu studerar på annan ort och är bara hemma på loven.
Jag har aldrig känt att detta inte var ok! Barn måste tas om hand och med tanke på hur det varit med bonusarnas mamma skulle jag aldrig någonsin sagt nåt om att de varit så mycket här. Jag kan förstå att kanske inte alla skulle velat ha det så, men mina barn har också haft det stundtals jobbigt och jag hade blivit oerhört ledsen om min partner inte hade kunnat ställa upp på deras önskemål. Vårt hem är även våra barns hem, oavsett vem som är förälder eller hur mycket/litet de är här.
Jag och min man har en mycket fin kommunikation och jag gissar att det är där det "felas" mellan dig och pappan, TS? Ni vuxna måste våga prata om detta. Det du beskriver är ett trist problem som kan uppstå i nya familjebildningar.
