Anonym (4) skrev 2020-10-24 14:14:25 följande:
Ja, man kan självklart sörja det som inte hunnit bli mer än ett foster. Det är ju det som det skulle blivit man sörjer egentligen. Barnet man inte fick. Jag sörjde ganska länge efter mitt första missfall. Jag hade svårt bli gravid och hade gjort IVF och tyckte det var så orättvist att jag inte fick behålla barnet. Varje år hon skulle fyllt år skänker jag henne en tanke. För det kändes som en hon. Även om hon dog redan v.7. De övriga 3 missfallen har jag sörjt mindre och mindre. Det blev så självklart att jag skulle få missfall gång på gång så jag hoppades aldrig. Jag var mest förbannad. Men det var delvis ilskan som hjälpte mig att kämpa vidare. Jag bara skulle ha barn! Och det fick jag efter många, många år.
Jag känner sån ilska över min kropp. Har bara haft fördröjda missfall och nu vågar jag inte försöka och hoppas en 4e gång.. mitt huvud är också inställt på att jag bara kommer att få missfall och det är skittråkigt att tänka så, men det känns nästan självklart att tänka så efter alla misslyckade försök nu. Det tar relativt lång tid för mig att bli gravid ens varje gång också, vilket gör hela processen ännu värre! :(
