Varför känns det som att jag sörjer något som inte funnits??

Ja, man kan självklart sörja det som inte hunnit bli mer än ett foster. Det är ju det som det skulle blivit man sörjer egentligen. Barnet man inte fick. Jag sörjde ganska länge efter mitt första missfall. Jag hade svårt bli gravid och hade gjort IVF och tyckte det var så orättvist att jag inte fick behålla barnet. Varje år hon skulle fyllt år skänker jag henne en tanke. För det kändes som en hon. Även om hon dog redan v.7. De övriga 3 missfallen har jag sörjt mindre och mindre. Det blev så självklart att jag skulle få missfall gång på gång så jag hoppades aldrig. Jag var mest förbannad. Men det var delvis ilskan som hjälpte mig att kämpa vidare. Jag bara skulle ha barn! Och det fick jag efter många, många år.

Jag känner sån ilska över min kropp. Har bara haft fördröjda missfall och nu vågar jag inte försöka och hoppas en 4e gång.. mitt huvud är också inställt på att jag bara kommer att få missfall och det är skittråkigt att tänka så, men det känns nästan självklart att tänka så efter alla misslyckade försök nu. Det tar relativt lång tid för mig att bli gravid ens varje gång också, vilket gör hela processen ännu värre! :(

Nio veckor är ändå en del, det kan tyckas kort för vissa men jag fick själv mf i samma vecka för ett tag sedan och även om det var abstrakt att tänka sig ett foster i magen så är det inte konstigt om du sörjer. Tillåt dig själv det, och lycka till i framtiden.

Om jag inte hade vågat försöka igen hade vi aldrig haft barn. Det krävdes 14 IVF.er varav 7 utomlands och tog drygt 10 år att få barn. Rikta ilskan nån annanstans än mot dig själv. Gå ut i skogen och skrik och svär lite och bestäm dig precis som jag gjorde att du bara ska ha barn. Kolla upp om du kan få mediciner som kan hjälpa mot m.f. Kan man bli gravid kan man i regel få barn också.

Vadå aldrig funnits? Det är väl klart att det funnits?!

Ja det vet jag, men kom ju "bara" till vecka 7 ändå. Känns bara som att alla runt omkring mig inte tycker något i vecka 7 är något att sörja över. Enl. sjukvården skulle jag va glad att det hände nu och inte senare tydligen. Därför känns det fel av mig att sörja typ

Sjukvården är ständigt osmidig i sina kommentarer. De menar nog att om man får missfall så är det nog skonsammare om det är relativt tidigt. Men din sorg är en annan sak och den påverkas inte av rationella takar. Du har all rätt att sörja.

Jag sörjer min abort i v 9 förra året. Min hälsa är så dålig att jag knappt kan ta hand om mig själv ens, sjukskriven, och min partner har svår hörselskada o dövhet i sin släkt. Kändes inte rättvist för varken mig eller fostret att fortsätta. Men jag har rätt till att känna sorg