Sagt upp mig - ledsen

Du får trösta dig med att det inte berodde på dig. Om du haft tidigare anställningar och det gått bra så tänk tillbaka på det.

Har inget bra svar, men vill skriva att jag känner med dig. Svår situation. Om du behöver bearbeta kanske söka samtalskontakt på vårdcentral. Annars försök fokusera på hur du kan hitta ett annat jobb på en bättre arbetsplats.

Tråkigt att läsa detta. 

Själv sa jag upp mig för två veckor sedan då jag fick ett annat jobberbjudande. Har vantrivs på jobbet sedan i början av året. 

+1

Jag har nu varit arbetslös sedan jag sa upp mig för 2,5 år sedan, jag hade också en chef som verkligen ville bli av med mig, jag insåg ändå att det inte var någon mening att kämpa för att vara kvar för det var flera uppsägningar på gång, jag var bara en i mängden, fick 6 månaders avgångsvederlag och betalda semesterdagar.
Mådde så fruktansvärt dåligt sista tiden på jobbet, jag hade självmordstankar och hade haft det i ett års tid då jag blev utfryst, fick inga arbetsuppgifter och när jag fick så sa dom att jag presterade så dåligt.
Nu två år senare vet jag inte om jag någonsin kommer kunna orka jobba på ett företag igen, det är sån äcklig kultur på företagen idag, maktkamper och intriger både bland personal och chefer.
Har kommit på att arbete inte är något för mig längre, jag klarar mig på försäkringskassans "lön", försöker ändå söka jobb inom mitt intresseområde men just nu är det hopplöst.
Jag insåg ikväll att jag kanske kommer vara arbetslös resten av livet, det känns verkligen som att jag inte kan bidra med något till samhället.
Dessutom är jag extremt introvert och blyg, har bil och körkort men vågar knappt köra då jag är rädd att göra fel, som med allt annat i livet.

Jag skulle aldrig säga upp mig själv om det redan är neddragning på gång, det är ju bara dumt? Varför dra på sig karens i A-kassan när man inte behöver?

Om jobbet får en att må så dåligt att man inte kan vara där så ser man till att bli sjukskriven och sen får ju arbetsgivaren säga upp istället. Om inte det var ett alternativ hade jag bett arbetsgivaren att ge mig uppsägning pga arbetsbrist, det har också funkat.

Ni tänker bara knepigt här tycker jag.

Jag kör eget men har i många år haft inflytande i vem och vad som anställd för en specifik uppgift i några av Sveriges största byggföretag. Mitt svar är att aldrig låta jobbet bli en del av din personlighet för till syvende och sist är det bara pengar som räknas i slutändan, att arbetslag har inflytande över personlighet är också en faktor som betyder något och att någon inte passar in i just det laget betyder inte att den som för tillfället inte passar in är en udda eller dålig person, personkemi är ganska variabelt. 

 

Se aldrig ditt arbete som en del av dig själv, behärskar du din uppgift finns alltid nya möjligheter. 

Alla kanske inte är villiga att gå igenom konflikter, det kan många gånger vara schysstare mot företaget att gå frivilligt så man inte ses som en börda för företaget i framtiden om man skulle mötas igen.

Varför ska TS vara schysst mot ett företag där chefen behandlat henne som skit?

Man förhandlar, och man går därifrån med den ersättning man har rätt till, varken mer eller mindre. Facket kan hjälpa en om man är buskablyg och det borde normalt inte dra ut i långbänk även om det låter så här.

Och så finns det dom som undrar varför kvinnor får mindre...

*skakar på huvet*