Fick min yngsta vid 38 och hon har faktiskt varit GLAD att jag var lite "äldre" för att hon gillade inte det där med att vara "kompis" med sin mamma som en del vänner med yngre mammor sa sig vara! Minns inte att hon skämdes för mig.......JO en gång.....när jag tog in plastgranen redan första december och klädde den 
(så gör jag alltid men ett år blev det pinsamt av ngn anledning)
Min pappa var 43 när jag föddes. Jag har skämts otroligt mycket hela min uppväxt. Ljugit om hans ålder. Tycker fortfarande att det är jobbigt. Är 30 nu och han 73.
Det satte sig liksom när jag var liten, och lögnerna gjorde det inte bättre. Ljuger absolut inte längre, får dock alltid någon kommentar, men nu tänker jag att det är inte mitt problem. Jag kan inte göra något. Men fortfarande inte kul.
Men det är jag, en osäker liten skit som liten, även nu med kanske...
Mina föräldrar började möblera med oplanerade barn istf heminredning i tonåren. INTE bra. Hela min barndom längtade jag efter en "riktig" pappa. Liksom en som var trygg och man kunde sitta i knä på *typ* istf min spelevink till "far". Mina föräldrar och vi barn levde i två världar för de hade fullt upp med sig själva. Min trygghet fick jag hos min farmor och så är det för många barn...mor- och farföräldrar finns där......och DE är ju ofta rätt gamla.