BF juni 2021
Jag ser är fler är oroliga - jag är i 7+6 och ska ha tidigt ultraljud imorgon. Gjorde ett VUL i v 7 (6+1) och såg ett tickande hjärta. Det lugnade mig ett par dagar sen är man övertygad om att allt har gått åt helvete.
Har haft 3-4 blödningar, några innan VUL och någon efter. Förra söndagen hade jag en liten blödning med färskt blod och såg t.o.m en minimal klump i den, Sen avtog de. Är orolig, men avskyr mer ovissheten. Jag är livrädd för MA - livrädd för att gå runt och tro att jag är gravid - berätta de för familj för att sedan i t.ex. v 12 få se att fostret är dött. USCH. Givetvis vill jag inte ha missfall heller, men hellre att min kropp reagerar på att fostret dör än att de lurar mig.
Har inte heller så många symptom som andra verkar ha heller. Det känns som alla mår illa, vissa t.o.m. spyr en annan har mått illa typ 4-5 ggr och det är 10000% hanterbart och knappt så det är jobbigt.
Är det lycko mig eller är jag inte ens gravid längre?
Inte visste jag att den första trimestern skulle vara såhär JOBBIG??
Första barnet för mig och första gången jag är gravid...
Men gällande symtom så är det ingen fara. Jag har typ heller jämfört med många andra. Alltså har ju svullna bröst och är trött och törstig/ hungrig mer än vanligt men inget illamående. Har inga humörsvängningar just nu heller utan känt mig som vanligt och även gjort ul och allt va bra. Ska på kub nästa vecka vilket blir en liten milstolpe men jag har trots alla perfekta ultraljud där hjärtat slår och den sparkar med benen inga som helst förhoppningar inför rul-ultraljudet. Tänker bara att det blir som det blir.. fast jag har nog stängt av oron lite och är mer avtrubbad (fast det grundar sig ju i oro såklart).
Jag hade inga jobbiga symtom som illamående med min son heller så var inte orolig för den sakens skull :)