Påskägg till vuxna barn?

Precis som några andra här har skrivit så tror jag att det här handlar om något djupare. Min egen relation till mina föräldrar är komplicerad, jättebra på ytan men många saker som vi inte pratar om för att det ska vara så. Inget av mina syskon har en ?trygg? relation till dem. Vi gör saker ihop, fikar och äter middag. Men man vet aldrig om de faktiskt finns där när man behöver dem. Det är liksom på deras villkor, när det passar dem.

Små saker, som påskägg, kan bli väldigt betydelsefulla när man är osäker på relationen. Man vill ha bekräftelse och när den uteblir känner man sig väldigt ensam och ledsen. Jag vet en gång när jag sommarjobbade och det var världens åskoväder. Jag brukade cykla till jobbet och efter att ha väntat en stund på att de skulle erbjuda sig sa jag ?oj, vad det åskar och vräker ned!? Mina föräldrar var hemma och hade inga planer för dagen men mamma svarade ändå ?då får du väl ta på dig regnkläderna?. En annan gång är de alldeles översvallande och säger att de alltid ställer upp. Och det gör de, när de känner för det. Min syster bad dem att vara barnvakt en gång (en gång) flera veckor i förväg eftersom hon hade en viktig grej när hon pluggade. Mina föräldrar svarade att de inte ville boka upp sig, detta fastän de nästan alltid är hemma själva.

Nu vet jag inte hur din relation till dina föräldrar ser ut, men det kan vara nyttigt att läsa på om anknytningsmönster. Det har hjälpt mig mycket kring att förstå och reda ut mina egna känslor. Ett annat tips är att försöka acceptera relationen för vad den är, om man går och längtar och önskar blir man bara sårad. Det är bättre att söka efter närhet hos dem som är öppna för det.

Skickar kramar