Påskägg till vuxna barn?

Hahahaha väx upp ts. Nej min mamma köper inte påskägg till mig flör jag är vuxen och självständig men vet du jag uppskattar henne ändå och hon uppskattar mig.

I min familj har vi aldrig haft tradition att ge påskägg till barn (en annan kultur helt enkelt), men i min mans familj gjorde man det. Men du är det bara vår dotter som får ägget (fast egentligen tycker jag personligen att det är bättre om de inte gjorde det, då godis i "vanliga" påskägg är så hemska så att sockret i dem är minsta problemet, utan istället borde man ge  nån bra chokladkaka). Men det är min åsikt och som du ser alla åsikter är olika.

I vår familj köper vi inga påskägg till varandra (vuxna) men vi har ändå en nära och bra relation till varandra. Vi visar att vi uppskattar varandra på andra sätt. Påskägg anser jag är en tradition för barn.

Vi firar påsk ihop men inga påskägg till de vuxna. Dock kan det väl finnas en chokladask framme eller något.

Jag tror förresten inte att ALLA på ditt jobb får påskägg från sina föräldrar. De som får det kanske pratar om det, resten är tysta. Och så är det några som inte ens har sina föräldrar i livet och någon som inte blir inbjuden till påsk. Någon vars föräldrar ska jobba och någon som inte vill fira med sina föräldrar.

Glöm påskägget och glädjs istället åt att du har en fungerande relation med din ursprungsfamilj.

Ursäkta men det här var ganska löjligt. Uppskattning kan visas på så många sätt och att hänga upp det på ett sockerstinnt påskägg?

Vi slutade med påskägg när kidsen var typ 16 år, då tyckte de själva att det var barnsligt.

Att du skickade påskägg till dina föräldrar var väl snällt. Men att de automatiskt ska köpa till dig, det funkar inte så. Folk, inte ens föräldrar är tankeläsare och kan förstå allas förväntansbilder till höger och vänster.

Tråkigt med din uppsägning och du kanske känner ett extra bekräftelsebehov just nu, så kan det vara för alla.

Men häng inte upp det på påskägg, dina föräldrar älskar dig ändå.

Jag tror inte påskägget är problemet här, utan att du känner att du inte får någon uppskattning. Ligger all fokus på syskonens/syskonets barn och du känner dig extra utanför för att du inte har barn?
Jag tror det är bra att fundera lite över varför just det där påskägget känns så viktigt. Hur hade det känts om dina föräldrar hört av sig där efter uppsägningen och frågat hur det var med dig? Bjudit över dig på middag eller liknande?

Vi är kanske lite löjliga men vi gömmer fotfarande påskägg i trädgården som våra vuxna barn får leta upp när dom kommer på påskmiddag!

Jag tycker det kan vara en fin gest men är man vuxen så känns det ganska givet att sluta med sånt man mest förknippar med barn, alltså kan man inte räkna med att gå ett påskägg då, även om man blivit uppsagd. I det läget brukar man kunna visa empati ändå.

I vår släkt får de vuxna inte ägg, bara barnen. Däremot har vi ofta godis till de vuxna också, i ett gemensamt ägg om vi firar tillsammans.

Har du ältat det här i fem månader utan att komma över det???

Ställ dig själv frågan varför du tror att det är en bra ide att förutsätta att andra är tankeläsare!
För det är vad du gör. Du ger, inte för att du tycker om att ge utan för att andra ska förstå vad du tänker och vill, att de ska ge dej något.

Är det en lyckad strategi tycker du?

För min del anser jag att det är mycket bättre att vara öppen och rak. Att man berättar, med ord, precis vad man vill och varför.

I min familj ger vi vuxna inte varandra påskägg, julklappar, födelsedagspresenter eller whatever. Istället bjuder vi varandra på middag.

Tycker inte alls att det är förnedrande att köpa varken rosor eller påskägg till sig själv. Jag har i flera år köpt rosor till mig själv varje fredag och jag njuter av dem. Påskägg, choklad, parfym eller vad jag nu vill ha köper jag också själv utan att känna mig det minsta förnedrad.

Om du är riktigt ärlig, hade ett påskägg verkligen hjälpt dig när du blev uppsagd?

Om mina barn hamnar i kris på ett eller annat sätt, så hoppas jag innerligt att de ringer till mig för att berätta hur de mår eller berättar för mig när jag ringer och pratar med dem. Jag är deras mamma, men kan fortfarande inte läsa tankar och har ingen kristallkula att kolla i.

Gissar jag rätt om du är yngst av alla syskon?

I vår familj råkar det vara så att alla vuxna får påskägg nu. Men inte egentligen för vår skull utan för att min dotter är ensambarn så för att det ska bli en gruppaktivitet för hennes skull så får alla leta upp varsitt litet ägg. När det blir fler barnbarn som är stora nog att vara med så kommer vi nog sluta med det.

Annars brukar vi visa uppskattning på andra sätt.

Jag brukar få påskägg av min mamma fast jag närmar mig 40. Inget konstigt med det. Lika naturligt som att ge julklappar till sina föräldrar och få själv.

Har inte hört talas om att man får påskägg som vuxen av sina föräldrar. Min mamma gav visserligen till mig förut men jag bad henne sluta eftersom att det kändes löjligt att få det som vuxen. 

Alltså <3

Det jag läser in är att du inte känner dig sedd och uppskattad. Jag tänker utgå ifrån att det egentligen inte handlar om uteblivna påskägg... åtminstone inte bara. Det klart att små presenter kan vara ett sätt att visa kärlek och omtanke, men det finns ju så många andra sätt också.

Jag köper påskägg (och t.ex. adventskalender) till min mamma. Hon köper till mig. Min pappa köpte nog knappt sånt när vi var små ens men jag vet ändå att han älskar mig, det visar han på andra sätt. Kommer med nån matlåda, borrar upp saker på mina väggar. Kollar så min vaktmästare i huset har fixat x ordentligt. Jag är vuxen och självständig när jag behöver, men inte fan är det fel att känna sig lite omhuldad och omhäbdertagen ibland.

Och det känns inte jättekonstigt att manifestera den längtan i något konkret som ett påskägg.

Precis som några andra här har skrivit så tror jag att det här handlar om något djupare. Min egen relation till mina föräldrar är komplicerad, jättebra på ytan men många saker som vi inte pratar om för att det ska vara så. Inget av mina syskon har en ?trygg? relation till dem. Vi gör saker ihop, fikar och äter middag. Men man vet aldrig om de faktiskt finns där när man behöver dem. Det är liksom på deras villkor, när det passar dem.

Små saker, som påskägg, kan bli väldigt betydelsefulla när man är osäker på relationen. Man vill ha bekräftelse och när den uteblir känner man sig väldigt ensam och ledsen. Jag vet en gång när jag sommarjobbade och det var världens åskoväder. Jag brukade cykla till jobbet och efter att ha väntat en stund på att de skulle erbjuda sig sa jag ?oj, vad det åskar och vräker ned!? Mina föräldrar var hemma och hade inga planer för dagen men mamma svarade ändå ?då får du väl ta på dig regnkläderna?. En annan gång är de alldeles översvallande och säger att de alltid ställer upp. Och det gör de, när de känner för det. Min syster bad dem att vara barnvakt en gång (en gång) flera veckor i förväg eftersom hon hade en viktig grej när hon pluggade. Mina föräldrar svarade att de inte ville boka upp sig, detta fastän de nästan alltid är hemma själva.

Nu vet jag inte hur din relation till dina föräldrar ser ut, men det kan vara nyttigt att läsa på om anknytningsmönster. Det har hjälpt mig mycket kring att förstå och reda ut mina egna känslor. Ett annat tips är att försöka acceptera relationen för vad den är, om man går och längtar och önskar blir man bara sårad. Det är bättre att söka efter närhet hos dem som är öppna för det.

Skickar kramar

Nu är jag vuxen, men i min familj firade vi aldrig ens påsk. Ibland kunde jag få ett ägg som barn (under 13år) men inte varje påsk för oftast glömdes det bort precis som påskgodiset till påskkärringarna.Om jag ville ha godis fick jag gott klä ut mig till kärring eller va nöjd och glad ändå. Påsk är för mig mer synonymt med ledighet.