MagnusTreo skrev 2020-09-05 21:08:27 följande:
Han hade en kompis över någon gång och jag frågade om han hade flickvän, det var tydligen det värsta man kunde göra och har resulterat i att han ALDRIG tar hem kompisar om vi är hemma eftersom vi är så pinsamma. Det är på grund av detta vi inte får veta vad hans kompisar heter eller bor.
Ens barn lär sig vilka knappar dem ska trycka på hos sina föräldrar. Man utnyttjade själv föräldrarnas känslor, skuldkänslor och samvete i den åldern, vissa mer än andra. Han har lärt sig hur han ska hantera er. Hans adhd är ingen ursäkt utan bara ett namn på hur han fungerar annorlunda än "normen". Ni behöver hitta en kommunikation som fungerar för er. Han har lärt sig att er bestraffning inte är ett hinder för honom. Han börjar närma sig vuxen ålder så ta ett vuxet snack med honom.
Mina farföräldrar har uppfostrat ett tiotal barn med diverse diagnoser och tuff uppväxt. Det har fått vara kreativa i sin uppfostran men det som är gemensamt är att dem har lyssnat på barnen. Dem hade ett syskonpar hos sig när jag växte upp och då ej diagnoserade. Jag minns att systern stod och hoppade brevid farmor när dem gick igenom läxan. För när hon satt still så kunde hon inte fokusera. Brodern kunde få extrema utbrott om farmor bad honom göra något till exempel. Hon lät honom gapa och skrika. Frågade sen om han var klar, sa att hon älskar honom också men nu tar du och skalar potatisen.
Jag minns inte exakt vilka diagnoser dessa två har. Var förs i vuxen ålder som dem fått diagnos. Men brodern klarar inte av ett vanligt arbete. Han kan inte ens handla själv. Systern har inte lika "grova" diagnoser som sin bror utan klarar sig själv (brodern har beondestöd) men har svårt att hantera pengar och säkert andra saker jag inte vet.
En vän till mig har en grov adhd och det slutade med att hennes föräldrar inte längre kunde hantera henne. Hon blev flyttad av soc till en annan stad. Jag vet inte hela historien där då vi inte hade kontakt då. Hon klarar inte av ett vanligt jobb pga sin adhd, hon har beondestöd och godman som hjälper henne. Först nu när hon närmar sig 30 har hon hittat ett sätt att hantera sin adhd. Hon tar inte sin medicin dagligen men hon har lärt sig när hon behöver den. Den hjälper inte henne att klara av ett arbete men den håller henne borta från allt skit hon tidigare varit inblandad i. Nu har hon en bra relation med sina föräldrar och syster.
Det finns ingen instruktionsbok hur ni ska hantera er son. Kanske ni kan hitta ert sätt att kommunicera på eller kanske ni behöver ta hjälp. Bara för att ni ber myndigheter om hjälp så gör inte det er till dåliga föräldrar. Ni vill er sons bästa och ibland kan det bästa vara något som ni inte kan ge.
