Han ljuger hela tiden och jag har panik

Jag förutsätter att ni har gett ordentliga bestraffningar när han ljugit? Dragit in förmåner? Om inte är det nog dags för det.

Med tanke på att ni kommit på honom med att ljuga hela tiden är det helt rimligt att han behöver uppge var han befinner sig och att du meddelar att du kontaktar vännens föräldrar för att kontrollera. Vägrar han uppge vännens namn ska han komma hem omedelbart. Annars blir det bestraffning (indragen månadspeng, internet osv). Detta gäller tills han byggt upp ett förtroende igen.

Känns som en rimlig konsekvens för gångerna han ljugit? Inte så kul att ljuga när konsekvensen är att behöva vara kontrollerad inför vännerna...

Slå av Wi-Fi hemma efter att ni lägger er. Håll inne pengar, beslagta skärmar. Han måste fatta att det är allvar.

Be frun att sluta gråta och agera istället. Sitt inte bara där, om ni nu är så oroliga. Troligtvis är det dock ingen fara så det är inte nödvändigt att redan börja gråta.

Helt klart att ni behöver ge tydliga konsekvenser. Åk och hämta honom. Skäm ut honom bland hans vänner det är effektivt. Visa att ni menar allvar med de kvar ni sätter på honom. Han ska inte bara få en chans för att han säger att han ska bättra sig. Han ska bevisa att han förtjänar en chans och bygga upp ert förtroende igen. Först EFTER det kan han få en chans. Varför får han ens umgås med en vän en fredagskväll om han ljugit tidigare?

Vi har provat med alla möjliga olika bestraffningar, (indragen vecko/månadspeng, inget surf m.m.) men hans ADHD gör att han lever i nuet och inte har ett "normalt" konsekvenstänk. Om han är arg på oss har han inga problem med att ligga i sin säng och sura flera dagar. Vilket inte heller är särskilt hälsosamt. Sen går han till skolan och det är inte som att han bryr sig om utegångsförbud och kommer direkt hem utan har han en bestraffning är mer tänket att "jag är redan bestraffad, så jag kan lika gärna hänga med mina kompisar istället"

Det är så frustrerande.

Han hade en kompis över någon gång och jag frågade om han hade flickvän, det var tydligen det värsta man kunde göra och har resulterat i att han ALDRIG tar hem kompisar om vi är hemma eftersom vi är så pinsamma. Det är på grund av detta vi inte får veta vad hans kompisar heter eller bor.

Ens barn lär sig vilka knappar dem ska trycka på hos sina föräldrar. Man utnyttjade själv föräldrarnas känslor, skuldkänslor och samvete i den åldern, vissa mer än andra. Han har lärt sig hur han ska hantera er. Hans adhd är ingen ursäkt utan bara ett namn på hur han fungerar annorlunda än "normen". Ni behöver hitta en kommunikation som fungerar för er. Han har lärt sig att er bestraffning inte är ett hinder för honom. Han börjar närma sig vuxen ålder så ta ett vuxet snack med honom.

Mina farföräldrar har uppfostrat ett tiotal barn med diverse diagnoser och tuff uppväxt. Det har fått vara kreativa i sin uppfostran men det som är gemensamt är att dem har lyssnat på barnen. Dem hade ett syskonpar hos sig när jag växte upp och då ej diagnoserade. Jag minns att systern stod och hoppade brevid farmor när dem gick igenom läxan. För när hon satt still så kunde hon inte fokusera. Brodern kunde få extrema utbrott om farmor bad honom göra något till exempel. Hon lät honom gapa och skrika. Frågade sen om han var klar, sa att hon älskar honom också men nu tar du och skalar potatisen.

Jag minns inte exakt vilka diagnoser dessa två har. Var förs i vuxen ålder som dem fått diagnos. Men brodern klarar inte av ett vanligt arbete. Han kan inte ens handla själv. Systern har inte lika "grova" diagnoser som sin bror utan klarar sig själv (brodern har beondestöd) men har svårt att hantera pengar och säkert andra saker jag inte vet.

En vän till mig har en grov adhd och det slutade med att hennes föräldrar inte längre kunde hantera henne. Hon blev flyttad av soc till en annan stad. Jag vet inte hela historien där då vi inte hade kontakt då. Hon klarar inte av ett vanligt jobb pga sin adhd, hon har beondestöd och godman som hjälper henne. Först nu när hon närmar sig 30 har hon hittat ett sätt att hantera sin adhd. Hon tar inte sin medicin dagligen men hon har lärt sig när hon behöver den. Den hjälper inte henne att klara av ett arbete men den håller henne borta från allt skit hon tidigare varit inblandad i. Nu har hon en bra relation med sina föräldrar och syster.

Det finns ingen instruktionsbok hur ni ska hantera er son. Kanske ni kan hitta ert sätt att kommunicera på eller kanske ni behöver ta hjälp. Bara för att ni ber myndigheter om hjälp så gör inte det er till dåliga föräldrar. Ni vill er sons bästa och ibland kan det bästa vara något som ni inte kan ge.

Om vi tänker på när han har åkt iväg och är någon annan stans... Vad ni kan göra är:

Sätt er i bilen.

Kör till stället han är på.

Go fram till sin med ett leende på läpparna och säg något i stil med "Är det här ni är?" "Vad gör ni?" Prata med dom. Kompisarna också. Var inte arga. Fråga hur kompisarnas föräldrar tänker kring när dom ska vara hemma.

Så länge dom inte håller på med något olagligt så åker ni hem igen. Själva. Säg till grabben att ringa när dom andra ska hem så kommer ni och hämtar honom.

Dagen efter kan ni prata med honom och säga att det inte är ok att ljuga osv. Han ska alltid kunna komma till er. Även när han har ställt till det. Säg att dom gärna får hänga hemma hos er allihop.

Tröttsamt att det inte går att ändra sitt inlägg i efterhand. Auto correct alltså... Suck.

Så... Bestraffningar funkar inte för att han har ADHD. Om ni bestraffar så surar han i sängen flera dagar, och det vill ni inte för att det inte är hälsosamt? Å andra sidan skiter han i utegångsförbud och gör tvärtom pga "redan bestraffad". 

Ber så hemskt mycket om ursäkt om du tar illa upp men det jag läser in är att ni har gett upp lite grann och skyller mycket på hans diagnos? 

Att en tonåring ligger och surar på sitt rum några dagar vid bestraffning: Det är helt normalt. Även för tonåringar utan ADHD. Hell jag har gjort det själv! Det var ju som det man gjorde när man fått skäll. Och "alla" tonåringar lever i nuet, vissa mer än andra. Det är inget som är speciellt för just er son även om det tillsammans med hans diagnos kan få andra eller lite större konsekvenser.

Jag har jobbat med tonåringar med ADHD och är det någonting dom behöver så är det tydlighet, tydlighet, tydlighet, tydlighet. Dom klarar av att få konsekvenser så länge man är övertydlig. Dom klarar av att man blir arg på dom eller besviken, så länge man är tydlig med varför. Vad lär man dom annars inför framtiden? Du har en diagnos som gör att du har dåligt konsekvenstänk och därför behöver du inte ta ansvar för dina handlingar. Kommer funka JÄTTEBRA på t.ex. en arbetsplats (vilket för övrigt var en av mina arbetsuppgifter; förberedelse inför arbetslivet) eller att vid varje snedsteg eller misslyckande i livet "det är inte jag, det är min ADHD".

Jag har träffat föräldrar som lätt hamnar i "men han kan ju inte rå för det... han har ju ADHD, det är ju synd om honom, vi kan inte pressa för hårt, det är bara så han är" och då har jag kunnat replikera "så ni har ingen tilltro till er sons förmågor, att han kan uppföra sig, passa tider, göra bra ifrån sig, för att han har ADHD?". Har träffat unga som säger "jag kan inte hjälpa att jag kallar mina klasskompisar för fittor och horor, det är för att jag har ADHD *axelryckning'" (vilket funkade att säga hemma, men inte hos mig).

Jag skulle rekommendera att ni söker stöd hos kommunen för att få verktyg i kombination med att ni faktiskt börjar sätta gränser. Men var övertydliga. Och fullfölj alla eventuella övertramp. Och visa att ni bryr er, förklara hur oroliga ni blir när han ljuger, och vid varje bra grej han gör eller positiv beteendeförändring; överös med beröm och uttala vad det är han gjort bra.Och ibland så behöver man annat stöd, t.ex. att ni har en stödfamilj som er son kan åka till när det behövs.