Vägrar se mig som offer av barnlöshet

Ingen som känner igen sig i reflektionen? ????

Nu har jag barn, men vi fick kämpa ett tag för att få till första barnet. Periodvis var jag väldigt frustrerad och ledsen, men ibland kunde jag också känna att livet utan barn är helt okej det med. Man är ju lyckligt lottad om men hittat en person man vill spendera sitt liv med och goda vänner. Passa på och njut och bejaka dina intressen, tycker du har helt rätt inställning!

Känner absolut igen mig. Efter fem år av försök har det ändrats markant, stressen är borta, ilskan är bort blåst och jämförelserna är få. Jag njuter av att leva livet med den jag älskar mest, är spontan och planerar resor och fördriver tid precis som jag vill.

Livet måste inte ge mig barn. Och det är okej det med.

Jag vill inte gå miste om allt som jag kan uppleva för att jag eftersträvar något som jag inte kan bestämma över, det hade känt jätte tråkigt att se tillbaks på de här åren och Inte ha levt.

Åh vilket härligt svar! Så skönt att höra att man kan se ett ljus i tunneln.

Livet har ju verkligen så mycket att bjuda på även om man inte har barn!

Tack för att du tog dig tid att svara!

Nu gick det visserligen fort för min egen del men vet par som längtat efter barn i flera år. Bla ett av mina syskon. De fick till slut en underbar liten tjej via ivf efter några år. Så sluta inte försöka. Så härligt att höra att ni tar vara på tiden medan ni försöker. Det är ett friskhetstecken!

Jag hoppas det tar sig nu på tredje behandlingen för er :)

Tredje försöket misslyckades då inget befruktades.. vi är ledsna men jag startade inte den här tråden för att få pepp att fortsätta försöka utan för att få andra perspektiv.

Det är säkert fantastiskt att få en bebis men kan man inte få barn så är det sista man vill höra att ?hoppas det funkar snart?. Istället är det skönt att veta att det går att leva vidare och bli lycklig utan barn.

Tack ändå för ditt svar Sandra, jag förstår att du bara menade väl!

Jag har alltid skrivit ner allt som hänt under åren, det är nyttigt och jätte häftigt att se hur mycket man utvecklats tankemässigt också! Vilken häftig individuell resa i sig själv det blir när man börjar förstå hur man själv fungerar och vad som hjälper en fram. Glömde bort att säga också, att vilket fantastiskt band man får till sin respektive. Alla prövningar har gjort oss såå starka i vår relation. Finns ingenting som stoppar oss. Det är också positivt och faktiskt inget som alla andra kan säga om sina partners, om man aldrig gått igenom något tufft tillsammans så vet man ju inte det.

Jag beklagar att det inte gick! <3

När jag var ofrivilligt barnlös tänkte jag delvis som du. Jag tänkte realistiskt, att det kanske aldrig går och gjorde planer för det. Levde ändå och gjorde roliga saker. Vad vi skulle göra om IVF inte fungerade. Det gav mig styrka och tröst. Samtidigt tyckte jag det var otroligt orättvist och jag mådde periodvis mycket dåligt. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och när jag talat med läkare om de känslomässiga bitarna så säger de att det närmast kan liknas vid mycket allvarlig sjukdom. Många par/eller ensamstående som kämpat längre drabbas av en kris där ångesten är ungefär samma allvarlig sjukdom.

Alla är olika så klart och det glädjer mig att du ändå mår okej. Men jag vill ändå säga att är du ledsen så får du vara det. Att vara ledsen, arg, besviken, rädd betyder inte att man är ett offer.

Nu är jag sekundär ofrivillig barnlös, och sorgen nu är mycket lättare att bära, men jag gör ändå planer för om detta inte skulle gå, tex fosterfamilj eller adoption. Det gär mig lugn och tröst. Du behöver inte svara men vad har ni fär planer ifall det inte går? Jag tänker både barn men även annat, kanske andra kan finna tröst i att läsa vad man kan göra annars, om det inte går.

Skickar mycket styrka till dig och virtuella kramar