Jag tycker som du, TS. Ogillar barn överlag. Har dock själv en tonåring som är mitt allt.
Jag var inte så förr i tiden, utan det är nåt som vuxit fram med åren. Tål verkligen inte barn under 7 år med allt oväsen och skit de ställer till med och att de tillåts göra det också. En käftsmäll då och då hade gjort gott!
Jag vet inte. Jag är nog din raka motsats. Jag älskar barn och jobbar med (stora)barn. Barn är jobbiga och högljudda och allt möjligt och jag älskar givetvis inte alla deras beteenden. Däremot har jag nog ganska mycket fördomar mot människor som ogillar barn. Jag kan inte säga att det gör mig kränkt att man ogillar barn men jag tycker man känns lite ofärdig som människa när man blir så provocerad och störd av dem. De flesta som är såna är i mina ögon lite barn själva med stora behov av att vara i centrum. Å andra sidan är min bästa vän sån om ungar hon inte känner. Hon stör sig på att de låter, rör sig och tar plats. Hon gillar inte vuxna som gör det heller och jag upplever att hon har stort behov av lugn och ro överlag. Mer än de flesta. Hon pratar om sig själv som högkänslig så det är kanske bara så att beroende på hur man är så klarar man av det mer eller mindre.
Om man säger till andras barn så kan man ju som förälder känna sig kritiserad, att man inte kunde hantera situationen själv. Det kan jag förstå är känsligt. Samtidigt så vet man inte heller varför ett barn gör som det gör. Det kan ju finnas särskilda behov så det ska till rätt mycket om jag ska säga till någon annans barn (utanför jobbet då). Självklart behöver man prata med barn om att visa hänsyn.