Folk som blir kränkta när andra ogillar barn.

Jag tror de flesta blir dränerade av andras barn när man stöter på dem. Det är bara det att man inte går omkring och säger att man ogillar barn bara för det. Alla vet att andras barn är jobbiga, på bussar och tåg och i offentliga miljöer. Föräldrar och nära släkt är anknutna och vana och de älskar barnen, så de blir inte dränerade. Och det är ju en himla tur det, så att det kan bli bra vuxna av barnen. Tänk om föräldrarna skulle känna precis som du och bara, ja jag hatar dom också, jag sätter dom på barnhem. Vi skulle inte ha många välfungerande vuxna i samhället. Det är ett stort steg från att känna att andras barn är jobbiga, till att gå runt och säga att man hatar barn bara för det. 

Det är intressant det där med att ogilla barn. Jag var livrädd för att bli pappa för jag gillar inte barn. Men mitt eget barn är undantaget, hon är helt underbar. Inte ett barn längre dock, men även om hon blev undantagen mitt ogillande för barn så gjorde det inte mycket för att bota min barnaversion. Litegrann kanske men jag tycker fortfarande ändå inte om barn rent generellt.

Jag tror det beror mycket på att föräldrar vill ha bekräftelse att deras tro att barn är meningen med livet stämmer. Säger någon att dom inte gillar barn så ruckas allt dom tror på, typ.

Jag har tre barn som jag självklart älskar mer än livet själv, men jag är inte överförtjust i andras barn, och jag förväntar mig inte att alla ska gilla mina barn heller. Däremot försöker jag uppfostra dom till att uppföra sig bland folk så att folk inte ska få en anledning till att ogilla dom.

Jag vet inte. Jag är nog din raka motsats. Jag älskar barn och jobbar med (stora)barn. Barn är jobbiga och högljudda och allt möjligt och jag älskar givetvis inte alla deras beteenden. Däremot har jag nog ganska mycket fördomar mot människor som ogillar barn. Jag kan inte säga att det gör mig kränkt att man ogillar barn men jag tycker man känns lite ofärdig som människa när man blir så provocerad och störd av dem. De flesta som är såna är i mina ögon lite barn själva med stora behov av att vara i centrum. Å andra sidan är min bästa vän sån om ungar hon inte känner. Hon stör sig på att de låter, rör sig och tar plats. Hon gillar inte vuxna som gör det heller och jag upplever att hon har stort behov av lugn och ro överlag. Mer än de flesta. Hon pratar om sig själv som högkänslig så det är kanske bara så att beroende på hur man är så klarar man av det mer eller mindre.

Om man säger till andras barn så kan man ju som förälder känna sig kritiserad, att man inte kunde hantera situationen själv. Det kan jag förstå är känsligt. Samtidigt så vet man inte heller varför ett barn gör som det gör. Det kan ju finnas särskilda behov så det ska till rätt mycket om jag ska säga till någon annans barn (utanför jobbet då). Självklart behöver man prata med barn om att visa hänsyn.