Jag hatar barnvecka
Om det inte funkar innan man flyttat ihop så kommer det inte heller funka när man flyttat ihop
Problemen kommer inte lösas av sig själva. Inse
Du använder redan ordet hata.
Prioritera ditt eget barns behov
Flytta inte ihop.
Om det inte funkar innan man flyttat ihop så kommer det inte heller funka när man flyttat ihop
Problemen kommer inte lösas av sig själva. Inse
Du använder redan ordet hata.
Prioritera ditt eget barns behov
Flytta inte ihop.
Man undrar ju tyvärr lite vad socialtjänsten skulle tycka om de fick veta ts dotters situation
Hon lever i en familj där hennes sömn saboteras, likaså kosten och sitter i ett hus ute på landet där hon inte ens får möjlighet att gå i förskola pga av att ingen vuxen skjutsar henne dit
Äh. Känns som att TS kommer hitta något sätt att släta över hans beteende och hitta ologiska men logiska orsaker till varför det ändå är en god idé att bo ihop "vi har pratat lite ikväll och har ändå bestämt oss för att ge det en chans, jag upplevde att han lyssnade på mig och han lovade att åtminstone en gång i veckan slipper jag korv och köttbullar, sen fick jag en puss och det var allt jag behövde för att förstå att han menar allvar".
Sen kommer det komma en ny tråd om ett halvår om att förhållandet inte fungerar och 50 pers kommer ge en massa tips och råd i onödan. Och hjulet snurrar vidare.
När jag läste trådstarten blev jag förbannad på ts kille.
Ju mer jag läste i tråden och de svar ts gav så blev jag istället förbannad på ts.
Hur går det ts?
Kände för att uppdatera denna tråd. På grund av min envishet och obotliga optimism stod jag ut i ett halvår med att bo med honom och hans barn. Nu är jag lyckligt utflyttad sen ett halvår tillbaka och dumpade honom helt och hållet för en vecka sedan. Jag förstår inte hur någon människa överhuvudtaget orkat bo med honom i 8år med de fruktansvärda narcissistiska drag han hade. Jag hade ingenting att säga till om ifråga om bonuslivet, hans ungar fick skrika och gapa och kasta skit omkring sig och ta sönder mitt barns leksaker hur de än ville med förklaringen "barn är barn" samtidigt som han i perioder glodde på mig som något som katten släpat in, anklagade mig för allt (jag hatar hans barn, jag kan inte anpassa mig, jag döljer saker, jag vill egentligen inte vara med honom, jag utnyttjar honom etc etc), höll tre timmar långa förhör, tog bort all närhet och bekräftelse, kommenterade mitt beteende konstant som en överkritisk sportkommentator m.m.
När jag slutligen äntligen flyttade tillbaka hem friade puckot och trodde att det skulle lösa allt. Haha! att jag inte alls svarade höll han över mig i resterande del av vårt förhållande, "jag friade faktiskt till dig" och trodde att det skulle väga upp att han efter en lugn period fortsatte med sitt idiotiska beteende med fruktansvärda diskussioner, anklagelser, utbrott etc. Som sagt groteskt förvånad att någon kunnat stå ut med skiten i 8år, när jag knappt överlevde 2.
Jag är så tacksam för att jag aldrig hyrde ut min lägenhet, trots att det var något som narcissistaset störde ihjäl sig på, så att vi enkelt kunde flytta tillbaka. Nu har vi det lugnt och skönt och härligt i vår gamla lägenhet och hemvist:)
Aldrig mer en narcissist och aldrig mer bonusfamilj.