Jag hatar barnvecka

Hjälp. Är detta rimligt? Han har bjudit in 3 barn till på övernattning om några veckor utan att tillfråga mig. Totalt kommer det vara 7 barn i huset. Jag blev irriterad över att inte bli tillfrågad ens, att ingen hänsyn tas till mig eller min dotter. Jag sa att det är tröttande med den ljudvolymen, att rutiner blir störda etc. Helt naturligt? Men han får det till att jag är konstig, att barn är barn och att några till fler inte borde påverka mig. Han får det till att jag har problem med hans barn och barn i allmänhet, och att bjuda in barn borde man kunna göra helt utan att fråga resten av familjen.

Tanken är att jag kommer att bo på heltid här fr.o.m den veckan. Så jo jag kommer att vara där då.

Jo jag överväger det nu. Men förmodligen kommer han inte vilja fortsätta vara tillsammans då.

Jo jag börjar faktiskt förstå det nu. Jag tror inte att han vill att jag bor här egentligen. Det känns nästan som att han vill skrämma bort mig just nu från detta.

Problemet är att jag redan skrivit kontrakt med andrahandshyresgäster. Jag vet inte om jag kan riva upp det nu. De ska flytta in i min lägenhet 1a september.

Mer klagomål från hans håll. Vet ärligt talat inte vad han tycker om med mig. Idag är jag "oengerad" allmänt. Jag har rensat hans garderober m.m., planerat flytt och möblering, städat, tvättat, tagit hand om barn etc innan jag ens flyttat in. Igår låg jag vid poolen, umgicks med hans barn, gick på eftermiddagen iväg till stranden med min dotter bara, för min och hennes skull, för att jag inte hade nån lust med annat. Jag ville ha en ren semesterdag. Idag har jag varit sjuk och mest legat i sängen, men såklart umgåtts med alla barn när de kommit, engagerat mig i det de berättat. Så får jag upp på allt annat (jag pratar inte tillräckligt, jag säger inte vad jag tänker/tycker/vill, jag säger jag vet inte för ofta, jag är för trött, för sjuk, tar för lite initiativ i sängen etc) att jag är oengagerad. Jag vet inte vad han vill ha av mig. Han säger att han vill att jag ska vara mig själv, göra det jag vill, känna mig hemma, vara med och bestämma, men oavsett blir det alltid fel. Jag vet inte ens vad han tycker om med mig förutom mitt utseende eftersom han aldrig säger något annat positivt. Han säger att han inte är sån. Men hur ska man då veta om man gör rätt? Jag vet inte hur han vill ha mig! Och ärligt hur kan man inte ta de saker som han sagt som något negativt?

"

Jag började gråta. Han var iskall och anklagade mig för att inte kunna diskutera.