Mitt barn var precis så där. Plötsligt, strax innan han var 5 år, så fick jag ett totalt utbrott och skrek rakt ut allt vad jag kände kring allt det här. Jag kände mig riktigt dum efteråt - för vi har ju provat allt - men några dagar senare så stirrade vår lille, kloke kille på både mig och pappa och sa: "Det är så stressigt att äta här hemma." Vi fattade INGENTING. Vi har ju provat allt! Men han upplevde det som stressigt. Jag vet inte vad som ändrade det egentligen, för vi vet än idag inte vad som han kände var stressigt. Men efter det så släppte vi ALLT vad gäller mat. Vi lagade mat och vi ställde fram mat, men vi brydde oss helt enkelt inte längre. Ofta åt han ingenting, utan klockan 23 vaknade han och ville ha något att äta. Vi bunkrade med bananer och med mackor i fryspåsar i kylen.
Det tog nästan ett halvår - men jag vet inte om det var det att vi gick med på att han kunde välja bort maten, eller möjligen det i kombination att vi efter ett tag bjöd in honom i köket varje dag för att få honom att hjälpa till att laga mat. Oftast ville han inte, men vi gick på "det dåliga samvetet", typ att "ÅÅÅH, jag skulle VERKLIGEN behöva någon som skär gurka, annars blir det ju ingen gurka. Nähäpp, nu blev det ingen sallad idag." (inte till honom, men indirekt) Det var läskigt, men det gick.
Efter det hände något. Han var verkligen inte ofta med och lagade mat, men han stod intill den av oss i köket som lagade mat. Han yrde runt som ett yrväder eftersom vi uppmuntrade honom att vistas i köket. Plötsligt en dag, så sa han: "Vad äter du?"
Jag svarade att "Jag äter inte. Jag skulle bara provsmaka så att det var klart." Och det senaste halvåret (han fyller snart 6 år) så har han velat provsmaka ALLT och jag har stått beredd med ett glas vatten om det är äckligt: gränsen har gått vid rått fläskkött eller fisk, men annars har han provat allt från sås (han avskydde sås) till rå lök och rå potatis. Men han började med att provsmaka och vi införde "väntmat" (om vi gör sallad, skit samma att han äter upp allt innan maten, huvudsaken är att han äter något alls.)
Nu äter han jättebra vid varje måltid, men han måste veta VAD han äter. Vi försökte lura honom för ett litet tagsedan, men det gick han på och åt sedan ingenting på tre dagar, så det gör vi inte om. Nu är han snart 6 år och säger åt mig att inte sitta med armbågarna mot bordet - jag som var så orolig för ett halvår sedan då han plötsligt började äta, men åt allt med händerna (trots att förskolan sa att han hade fint bordsskick och åt jättebra där.)
Ge inte upp, är mitt tips. Slappna bara av. (Sämsta tipset någonsin - jag vet - för det var precis vad jag fick och det går inte att slappna av när ens barn inte äter, men jag resonerade som så, till slut, att om mitt barn äter på förskolan, så behöver jag inte bry mig hemma, eftersom han då får i sig alla näringsämnen på en dag. Det var det bästa tips jag någonsin fick."
