I områden där man mest är småbarnsfamiljer etc - är det någon här som lyckats bli kompisfamilj med grannar? Jag önskar, men vet inte hur gå tillväga.. det stannar alltid på att man är bekanta och barnen mest som leker med varandra, vi vuxna i gatan blir liksom aldrig något. Säger hej vid gungorna och ibland pratar man lite. Varje par håller sig annars för sig själv.
Någon som lyckats? Berätta gärna. Kom gärna med tips.
Lägg ner det där. Jag blev typ bästa kompis med grannparet och också kär i mannen, inte värt det! Ett hej och en kaffe ute räcker gott och väl!
Det är ju inte direkt vanligt förekommande här så man klarar sig fint med att hälsa och låta det stanna där:)
Lägg ner det där. Jag blev typ bästa kompis med grannparet och också kär i mannen, inte värt det! Ett hej och en kaffe ute räcker gott och väl!
Vi ordnade en grannfest där vi bjöd in grannar och dukade upp långbord på gatan(vi bor på en återvändsgränd). Alla tog med sig mat och dryck, de allra flesta grillade. Vi hade ordnat en tipspromenad för barnen och en för vuxna. Vi var 7 familjer var av 2 var pensionärer. Det blev jättelyckat och många pratar om denna händelse. Det har blivit jättebra sammanhållning där vi hjälps åt mycket mer. Vi hjälper de äldre med lite tyngre bitar som snöskottning och klippa deras häck. I gengäld får vi ofta en påse nybakade bullar. Kan vara ett tips på att komma närmare era grannar.
Förstår efter en sådan upplevelse att du vill varna folk, hur gick det?
Samtidigt, att man aldrig mer ska kunna vara vänner med folk pga risken att man får känslor för folk ibland... nä? Klart den risken finns där människor finns, sånt händer, men jag själv växte upp med massa olika kompisfamiljer där barnen kändes som mina kusiner och föräldrarna som min familj. Det var naturligt, mina föräldrar hade många såna goda relationer.
Jag vill inte krysta fram konstlade vänskap med random familjer, ej heller bidra till risken att någon får känslor åt något håll, men gillar att höra om andra som i Sverige idag lyckas klicka med andra familjer och kan hänga tillsammans etc, så som jag var van vid när jag växte upp :)
Nej, det är klart man inte kan sluta umgås med folk för att känslor kan uppstå. Men jovars, det går bra, eller kanske asdåligt då, har haft en förhållande med mannen i ett par år...
Förutom den lilla detaljen med en pandemi som gör många isolerade i sina hem. I vårt trapphus hade vi i pandemins början en lista i trapphuset där de som kunde hjälpa andra skrev sina tfnnr.
Där jag bor har vi även de senaste åren haft tillfällen när dricksvatten måste hämtas från en tank på skolgården och industribränder med giftig rök. Så nog händer det saker där en del kan vara beroende av hjälp från grannar.
Det är ju inte nödvändigtvis du som behöver hjälp. En granne kanske behöver dig.
Men att hälsa är en jättebra grej. Då har man ändå någon form av etablerad kontakt som gör det lättare att be om hjälp.
Vi ordnade en grannfest där vi bjöd in grannar och dukade upp långbord på gatan(vi bor på en återvändsgränd). Alla tog med sig mat och dryck, de allra flesta grillade. Vi hade ordnat en tipspromenad för barnen och en för vuxna. Vi var 7 familjer var av 2 var pensionärer. Det blev jättelyckat och många pratar om denna händelse. Det har blivit jättebra sammanhållning där vi hjälps åt mycket mer. Vi hjälper de äldre med lite tyngre bitar som snöskottning och klippa deras häck. I gengäld får vi ofta en påse nybakade bullar. Kan vara ett tips på att komma närmare era grannar.
Jag är intresserad av att hjälpa dock. Känns som jag inte känner mig levande om inte jag kan hjälpa folk med olika laster. Lånar ut min 9-sits bil, hjälper med barn, städar och plockar undan efter andra, lånar ut släpet, vattna i trädgården under semester etc. Allt sånt och mer. Jag önskar att folk ville ha mycket mer hjälp här, som i kulturerna jag är van vid. Här ska liksom alla hålla sig till sig själva, man ska inte bry sig för mycket om varann eller varandras barn. Jag är den jag är, kan inte ändra på det, men försöker såklart anpassa mitt beteende efter kulturen här utan att för mycket offra min egen.
Låter som en mardröm