Kompis med grannar?

Vi hade lite sommarfester och så i en BRF på 30 nåt hushåll. Det var lagom, tillräckligt mycket folk för att man skulle kunna byta samtalspartner om något blev jobbigt, och tillräckligt många barn för att ingen skulle bli för full.

En sommar hade vi en riktigt svängig fotbollsfest med grillning och storbildsskärm i partytält också, det var ett skönt gäng som fixade det. Vi satt ute hela natten till fem på morron och eldade i ett sånt där klot, det var nice.

På fina gatan hos svärmor så hade hon alltid glöggmingel med grannar till lucia, och någon vårfika runt Valborg. Grannarna var också alltid bjudna när barn på gatan tog studenten eller avlade högre examina. 

När jag nu själv hamnat på fina gatan på lite äldre dagar så återkom glöggmingeln ganska raskt.

Så efter det har vi klart själva bjudit grannarna på vår inflyttningsfest (lika bra de får se hur man har det så de slipper gissa).

Ibland har vi vinluncher i den gemensamma trädgården efter symboliskt rotande i rabatterna (vi har givetvis en hustomte som gör alla jobbiga saker som att klippa häckar och måla staket.). Nu blev det faktiskt en kväll där jag föreslog att vi skulle ta en drink ute med bara ett jämnårigt par, och det var så trevligt så de gick och hämtade bubbel och lite annat och vi hämtade bättre glas och mer snacks och sen blev det rätt sent- så kanske det kan bli nåt, man vet inte.

Lagom socialt men aldrig påträngande, är modellen. Man känner efter noga med antennerna om det kan funka innan man ger sig in på att umgås på riktigt, i detta ensamma Sverige.