Hur man hanterar frågor/diskussioner om barn

Jag har inte varit med om något liknande. Men den delen av problemet som handlar om att folk frågar och tjatar tycker jag att du ska hantera genom att vänligt säga ifrån. Första gången byter du bara samtalsämne men om personen inte fattar och fortsätter fråga säger du något i stil med " Jag hoppas att du inte tar illa upp men jag vill inte gärna prata om det". Om det är någon som är extremt tjatig kanske du kan be nån annan attprata med denne. Om tex din faster alltid frågar detta, kan du kanske be din pappa prata med henne om det.

När det gäller attandra pratar om barn och bebisar så handlar det väl mer om att hitta tekniker att hantera orostankar. Vad man gör när man får jobbiga och obehagliga tankar som man jnte vill ha.

Det är en av de mest oartiga frågor en kan ställa.

Magdalena Ribbing gav tipset att svar ?Varför undrar du det?? eller ?Vad sa du?? (för riktigt klantiga frågor). När man fått svaret på motfrågan kan man bara säga lite luftigt ?Jaha, det var så du menade?, eller "Jaha, det var det du sade" och byta samtalsämne. 

En kompis till mig hade inte ens något förhållande och fick ständigt frågor om när hon skulle skaffa barn. Det som funkade bäst för henne var att se väldigt allvarlig ut och säga "det är inte alla som KAN få barn".

 

Jag förstår att du kan känna dig både ledsen och frustrerad, du är inte ensam om att ha varit där.
Det är en väldigt privat och personlig fråga. Och lite äldre/mer mogna/mer erfarna människor som antingen fått barn och förstått vilken gåva det är eller haft problem själva och inser hur ledsen man kan bli av alla frågor - brukar inte ställa den typen av frågor längre.

Jag tycker att M. Ribbings råd om svar funkar bra. Alternativt så kan man vara ärlig så småningom och svara att ""vet du, jag hade jättegärna varit gravid eller haft barn men det verkar inte fungera så bra för oss och det är jättejobbigt att behöva svara på såna här frågor".

Lyssna gärna på podden Jag vill ha barn, där finns många bra tips om dels att leva med längtan såklart men också hur man kan bemöta människor som frågar.

Tack för era kloka tankar!

Att säga att det är svårt att prata om det är såklart det ärligaste med, men av någon anledning vill jag inte att folk ska märka att jag tycker det är jobbigt, för då får folk enkelt egna teorier. Brukar oftast skoja bort de på något sätt. Men kanske behöver vara mer rak framöver.

Men ni har försökt i en månad, det är verkligen ingen idé att oroa sig innan ni ens försökt. Stressa inte upp dig i onödan, en månad är ju ingenting. För de flesta tar det väl minst ett halvår. Jag bemötte kommentarer om barnskaffande med att lojt och ointresserat säga att vi inte alls hade funderingar på att skaffa barn än, men kanske längre fram. Sedan bytte jag ämne. De som är så ohyfsade att de frågar, de kan man också ljuga för utan problem.

Förstår vad du menar, försöker att inte oroa mig. Dock är det fjärde försöket denna månaden, men oavsett har det inte gått långt tid :)

Jag brukar säga: ?Vi jobbar på saken.? Visserligen har man så avslöjat att man försöker, men det inbjuder inte till några följdfrågor.

Sedan är en månad ingenting i de här sammanhangen. 85 % blir gravida inom ett år.

Nu blev jag fundersam. Fjärde försöket på en månad? Menar du att ni har haft sex fyra gånger på en månad? Ni vet ju inte förrän en tid efter beräknad mens säkert om det tagit sig eller inte, så som jag räknar finns det bara möjlighet till ETT försök per månad (eller per menscykel) oavsett hur många ggr man har sex.

Ägglossningen i juni månad är den fjärde ägglossningen vi har försökt på. Har kanske skrivit fel tidigare :)

Angående frågor så tycker jag det bästa är att skämtsamt/lättsamt säga något i stil med "oroa dig inte, när och om det blir barn så kommer vi inte glömma att informera dig. Och skulle vi göra det så märker du nog själv förr eller senare."

På så sätt avfärdar man frågan utan att varken avslöja något privat eller uppfattas otrevlig eller konfrontativ.

Ok, då förstår jag. :)