Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Du måste bestämma dig för vilka mål du ska ha och hur du ska uppnå dem. Och sedan genomdriva det.

Personligen tycker jag att utbildning och karriär är extremt viktigt. Har drivit den frågan stenhårt i mitt eget liv efter att jag blev ensamstående. Lämnade en karl som inte vill flytta med efter mina studier. Men det är jag det. Någon annan kan värdesätta något annat mål. Det viktiga är att man lyckas genomföra det man värdesätter i sitt liv.

Varför ska du plugga? Ska du plugga bara för att tillfälligt kunna fly från ditt stressiga jobb eller för att få till en långvarig förändring?

Som jag förstår det så har du haft det väldigt stressigt senaste åren och är därför känslig nu? Mer eller mindre utbränd.

Då borde ju din kille vara extra mån om dig och inte lägga både hushåll samt sina barn på dina axlar.

Han borde även veta att det stressar en känslig person något oerhört att inte få klarlagt hur saker och ting ska bli. Särskilt så stora frågor som detta.

Jag tror som sagt att hans förhalande och ryckande på axlarna åt hur det ska bli med hans barn är en fullt medveten strategi. Han väntar och väntar och hejsan hoppsan så är semestern där och inget är ordnat. Nån annan får rycka in och lösa saken åt honom. Tex du. Han vet att det brukar lösa sig på det sättet.

Alltså, att du längtar efter allt det skriver du ju själv. Vad jag menar är att du bakar ihop kärleken till pojkvännen med "paketet" man/huset/bo utanför stan och tron att du ska kunna ta det lugnt där. Jag menar att mer eller mindre medvetet kan det vara det paketet du ser som attraktivt och inte lika starkt bara att bara bo ihop med pojkvännen. Jag gissar att det inte skulle kännas riktigt lika lockande att bo ihop med honom om han skulle få för sig att flytta ihop med dig i stan?

Jag säger inte alls att det är fel att väga in praktiska fördelar med att bo ihop, tvärtom ökar risken för slitningar om man inte trivs med det praktiska eller ekonomiska. Men om den biten är en viktig del av den nya familjebildningen är det ju desto viktigare att din bild av den stämmer med verkligheten.

OKInnebär "studerar på annat håll" att du inte skulle flytta ihop med honom i ett sådant läge eller att du skulle flytta dit först och därifrån sedan? Tror nämligen att din chans att få gehör för vad du säger är nu och inte efter en flytt dit där du pga stor ansvarskänsla och guilt trips kommer att ha svårt att sätta emot om du plötsligt sitter där med sjuka barn, barn som hämtats hem tidigt från fritids etc.

Med tanke på vad du berättar här om pojkvännens  upprepade nekande att ta några beslut/planera något tror jag att du måste vara oerhört tydlig på förhand, inte flytta utan att pojkvännen säger i klartext att han vet vad som gällerOCH neka att ställa upp annat än in rena akutsituationer (och då menar jag inte dålig planering) när pojkvännen kanske ändå dumpar barnen på dig (vilket han inte kommer att se felet i eftersom han menar att de klarar sig själva och inte belastar dig.)

På tal om något helt annat...

Är det inte försent att ens söka fritids nu för sommaren? Man brukar ju få lämna in lapparna ganska långt innan så all personals schema/sommarlovsveckor kan bestämmas innan sommarlovet börjar?

Känns väldigt försent nu... tror inte man bara kan komma nu och säga att man behöver ha 1-3 barn där nu vecka-x sådär bara huxflux.

Jobbar inte på fritids men inom skolan, och har sett att det några veckor innan sommaren brukar delas ut lappar som ska in "senast datum x" om ifall man behöver fritids på sommaren eller inte och när för att de ska kunna göra fritids schema för sommaren.

Kan vara så att det är försent för fritids nu och att han inte ansökt för han utgår/utgick att du skulle passa. Jag skulle tagit upp frågan igen.

TS, du skriver att du eventuellt, från kl 13, skulle kunna ha hand om de två äldsta barnen som sköter sig själva. Men de är 8 och 9 år! Inte sköter man sig själv i den åldern?! Alltid är det något man måste rycka in och göra, även om de leker för sig själva. Knyta upp en knut, hjälpa till med spelkonsol, göra mellanmål etc etc. Dessutom kan de börja bråka och du kan bli tvungen att medla eller få isär dem om de slåss. En sådan situation är dessutom ganska svår att hantera om man är bonusmamma och barnen kanske "prövar" dig.

Att som din pojkvän bara lämna ungarna vind för våg verkar vara rena rama misskötseln. Har han verkligen gjort så, även när de var yngre? Uselt, tycker jag. Antar att han tycker att det är så du ska göra för att kunna plugga samtidigt? Försumma barnen?

Han visar ingen omtanke om dig, men inte heller om barnen och att de ska få ett fint sommarlov. Allt som är viktigt är tydligen att tillvaron fungerar för honom själv. 

Ok, tack för svaret. I Ts fall så har dom ju inte gemensamma barn men hon har ett eget barn i tät ålder som bonusbarnen. Att bara råda henne att kliva in och bo i hemmet utan att ta något ansvar över bonusbarnen är lite klurigt tycker jag, eftersom bonusbarnen kommer att påverka hennes barn. Jag har även gemensamt barn och ett bonusbarn som är hyfsat nära i ålder och jag måste nästan kliva in och ta en aktiv roll för att vår bonusfamilj ska funka. Om jag bara ställer mig åt sidan så blir vårt gemensamma barn påverkat negativt.

Nu lämnar jag sommaren, du verkar ha varit tydlig med att du hör annat under tiden han jobbar. Pluggandet verkar du också förstå att du måste förlägga någon annanstans men har du varit tydlig med det? Då kommer vi till din dotter.

Du skrev någonstans att hon trivs i huset men har ni bott där under en längre period eller bara som gäster? Får hon eget rum? Gillar hon honom, hans barn? Och framför allt, hur ska hon komma till och från förskolan?

Också Inför hösten, hur är det på mammans veckor, går inte barnen på fritids då?

Du skrev att mamman planerar eller ska (minns inte) flytta närmare. Kommer hon också bo i hus eller är risken stor att barnen kommer till er på em och går hem först till middag? Eller tom så nära att de kommer tillbaka för att studsa studsmatta el dyl på er tomt fram till läggdags? Kommer din dotter tycka det är roligt hela tiden eller vill hon hellre ta det lugnt, hon är ju van att bo bara med dig.

Med utgång från detta så antar jag att ni inte har planer på gemensamma barn? Ni verkar ha helt olika synsätt och ärligt talat förstår jag inte hur ni dka kunna bo ihop med dessa förutsättningar

Inte fel tänkt, men hur löser du omsorgen om ditt eget barn i så fall? För du hade väl tänkt ha henne hemma? Ska hon ha plats i barnomsorgen är det hög tid att planera det nu, både platsen och hur hon ska transporteras dit och tillbaka. (Din pojkvän hade erbjudit sig men gäller överenskommelsen även om du inte vill ha hans barn hemma när du ska plugga?)

Jag menar inte att låta tjatig men med partners av den typ du beskriver tror jag tyvärr du behöver räkna med att han försöker tumma på tidigare överenskommelse. Och i ert fall har ni ju inte ens en överenskommelse än.

Måste bara hålla med dig!

Det rimliga hade varit att ts partnern när de beslutar om flytt konstaterar att han då kommer lämna dottern på förskola. Punkt. Inget i utbyte.

Däremot kanske ts konstaterat att hon hinner tömma diskmaskinen och slänga i en tvätt under dagen. Punkt. Utan att det handlar om att något görs i utbyte.

Ts. Kommer du någonsin våga lämna din dotter ensam med din partner? Med tanke på hans slappa stil så skulle garanterat inte jag våga det.

Med tanke på erat olika synsätt på barnen så skulle jag säga att detta aldrig kommer gå. Ska ni bo ihop så kommer din dotter ta efter hans barn.

Hur dka du kunna kräva att dottern sitter kvar vid matbordet tills alla ätit klart när hans barn får slänga i sig maten och springa därifrån när de vill? Bara ett exempel.

Gaaah, nej nej nej, vänta några år och se om ert förhållande håller, först!!! Bind dig inte vid den här mannen innan du verkligen vet vad han går för! Han verkar inte vara mycket att hålla i handen när det blåser. Hur kommer han att stötta dig om du får hälsoproblem under graviditeten eller får tillbaka stressymptomen när bebisen är född? Kommer han att lämna dig ensam med sina tre vilda ungar, din flicka och en nyfödd? Och vad får du att säga till om då, tror du? 

Ok, så det har funkat att tillsammans bestämma dessa regler om hur barnen ska sköta sig. Har du sett minsta tecken på att han kommer ta ansvar för att se till att hans barn ser till att städa sina rum? Eller kommer det att falla på din lott att upprätthålla dessa regler? 

På vems initiativ kom dessa regler till? Är det du som vill att det inte ska vara leksaker i vardagsrummet? Och han har "anpassat" sig? Har ni diskuterat hur ni rent praktiskt ska lösa det om barnen ändå tar med sina saker dit?

Du har rätt i att det låter som om han behöver tydlighet från din sida. Har ni för olika syn på uppfostran redan innan gemensamt barn så kan det bli ännu mer slitningar mellan er när ett gemensamt barn väl kommer. Att det blir the tipping point, helt enkelt. Måste också fråga om du är helt nyförälskad och bara vill allt på en gång av den anledningen?

Men TS, prata med karln då!?

Du sitter i inlägg efter inlägg och skriver: Kanske... Jag hoppas på... Det verkar....

Jag börjar faktiskt undra om denna tråd är sann. Finns det två så handlingsförlamade föräldrar, som dessutom funnit varandra?

Dagarna bara går och inget händer. Inget bestäms. Istället sitter du och smider planer på att vara borta i sommar "ifall han tror att jag ska ta hand alla barnen." Är det inte lättare att prata om saken istället för att hålla på så?

We teach people the way they treat us. Lär din sambo vad du behöver i nuläget och var supertydlig. Du behöver svar, pronto. Annars blir det ingen flytt. Säg så.

Ja. Och då svarar du att du KANSKE inte kommer vara där? Du måste säga att JAG kommer inte vara hemma. JAG kommer INTE ta hand om dina barn.

JAG accepterar INTE att sexåringen kommer hem efter skolan när jag ska plugga.

JAG kan INTE flytta om DU inte kan garantera att du skjutsar min dotter till förskolan.

Det finns olika sätt att säga saker på. Och vi verkar vara många här som uppfattar det som att du inte är tillräcklogt tydlig

Vaddå får ut av det? Ni ska bli en familj. Han vill väl hjälpa till? Han vill väl att ni ska flytta in?

Man ska inte behöva byta tjänster med varandra hela tiden i en relation.

Han får ut att ni kan leva ihop. Skjutsar han inte din dotter så kan ni inte flytta ihop. Så enkelt är

Det.

Det är INTE en lösning att hon ska vara hemma med dig som är upptagen av att plugga. Det är INTE okej mot dottern. Och heller inte hållbart för

Dina studier.

Dessutom antar jag att ni vill leva som

En familj? Varför flyttar ni annars ihop? Han behlvde inte få ut något av att skjutsa dottern, han bör göra det oavsett eftersom det är ända lösningen. Men om han nödvändigtvis ska ha nåhot Ut av det så är det för det första en förutsättning för att ni ska kunna flytta ihop. För det andra så får ni mer tid tillsammans då du annars kommer vara tvungen att studera hela kvällarna. För du kan väl ändå inte seriöst anse att dottern ska vara hemma med dig som aktivt pluggar hela den tiden?

Börja ingen kohandel och lova bort att du ska sköta hemmet i gengäld eller ta hand om hans barn på eftermiddagarna i gengäld. Säg bara att detta med skjuts till förskola och fritids är förutsättningen för att ni ska kunna bo ihop. Du kommer att flytta in hos honom och han har tre barn, du har bara ett. Du kommer att behöva ge mycket mer och hjälpa mycket mer än honom (gå från att laga mat till två personer till att laga mat för sex personer tex). Det minsta han kan göra i gengäld är att hjälpa dig med din dotter och se till att hans barn har fritids/annan omsorg. Att ni ska dela utgifterna på hälften trots att han har tre barn och du barnet är också helt galet.