Är tanken sen att du ska köpa in dig i huset?
Se bara till att inte gå i den klassiska kvinnofällan, dvs betalar för mat och förbrukningsmedel (dvs det som inte har något långvarigt värde) medan han då får mer pengar att betala av på lån och ränta på huset (dvs en värdehöjande tillgång) som tillfaller honom vid separation Medan dina pengar förbrukats..
Ja nu är du på väg i expressfart till att hamna i en riktig kvinnofälla. Du har ju testat att bo hos honom och det gick inte alls bra. Nu vill han lägga på ännu fler barn som du ska ta hand om!?
Varför vill du flytta till honom? Vad är det som driver dig? Är du rädd att han ska göra slut annars?
Det upplägget kommer inte att fungera. Tänk om de 3 barnen var dina biologiska skulle de inte få hå på fritids då om du pluggade? Nästan helt säkert skulle det vara så och då är det rätt enkelt att säga nej.
Det är dit du är på väg nu. Till en av dom största kvinnofällorns som finns..
?Bara? Det är det mest avgörande när det gäller hela er relation och din framtid. Skulle tappa mina känslor för någon som så tydligt vill att jag ska vara hans städkärring och som inte bryr sig om jag har någon fritid.
Om inte jag läst slarvigt sa du i en bisats att din blivande sambo har förväntat sig att du ska ta hand om alla barnen nu under sommaren. Varför då???
Antingen pluggar du redan och har sommarlov, just det lov, eller så är du arbetslös och då ska du stå till arbetsmarknadens förfogande. Alltså kan du inte ta hand om hans barn över sommaren. Faktiskt inte heller om du hade tänkt vara ledig med ditt eget barn. Hans barn, hans ansvar.
Om du sen tittar på förändringen för dig och din dotter vid en hopflytt, hur mycket är positivt?
9 km från tätorten, hon är 5 och du kan inte själv se till att hon kommer till och från förskolan? Hur blir det om några år när det blir olika tider hit och dit i skolschemat? Aktiviteter, kompisar?
Jag avstår här från att över huvudtaget ta upp hela biten med att du ska plugga hemma och därför kan hans barn skippa fritids. Det är bara så orealistiskt!
Om du överhuvudtaget ska överväga en flytt under dessa omständigheter instämmer jag i det andra föreslagit:
1) skaffa körkort och köp bil
2) plugga någon annanstans så att du också är hemifrån 7-18
Det känns väl logiskt att han hjälper till att skjutsa ditt barn till förskolan + att hans yngsta går på fritids och att du hjälper honom med att vara en vuxen hemma för hans två äldsta barn som då kan gå hem direkt från skolan.
Eller så är det inte någon katastrof eller elak agenda bakom (tycker tonen här börjar bli väldigt hård) utan vanlig hederlig manlig plumphet.
Så istället för att rada upp katastrofscenario och att relationen är dömd. Ändra spelreglerna.
Säg till honom att, nej det kommer inte funka att plugga och ha barnen hemma, du har testat detta och det gick inte alls. Nej, du har ingen lust att plugga på kvällar och ta hand om massa barn på dagarna. Så han får fixa detta så du kan plugga ostört annars måste ni skjuta på flytten.
Se hur han löser detta. Var tydlig. Och fixar han det, ja då kanske det inte var större problem än bristande kommunikation.
Det viktiga är att du, helst idag, säger att ni måste faktiskt prata på riktigt om detta. Han har sagt saker, du har sagt saker, men ni kanske har förväntningar inombords som inte helt kommit fram. Nu har du tex funderat över hur han menar när han räknar med att du tex kan vara hemma sommarveckor med hans barn? Hur har han tänkt kring dina studier, att 4 barn "inte är så jobbigt" osv? Vad ska han själv göra vissa veckor? Har han tänkt vara med er, familjen, eller ser han att han kan dra iväg på saker "för du är ju ändå hemma"?
Jag förstår att du tycker väldigt mycket om barnen och vad jag läser mellan raderna verkar er familj fungera ihop, så det finns ju mycket som är positivt här, men det jag och andra oroar oss för i tråden är väl just hur detta snabbt kan förändras när man flyttar ihop och det låter som om villkoren inte är helt jämställda.
Ni måste diskutera allt innan flyttlasset går! Ditt barn är både yngst och den som får den största omställningen. Det är din prio, måste vara det.
Min man och jag var särbo i ca 2 år innan vi köpte ett hus tillsammans. Det var mkt viktigt för oss att det var nytt för oss alla, låg i ett område ungefär mellan oss så att inget barn behövde byta skola (är väl inte aktuellt just i ert fall). Nu var våra barn äldre så det var viktigt för oss att involvera dem i diskussionen om hus, vad som var viktigt för dem osv.
Vi pratade väldigt mycket om hur vi tänker oss den nya familjen, hur vi skulle tänka om "mina och dina barn", ekonomin, ansvar hemma med städ, mat, skjutsningar osv. En orsak var faktiskt att vi hade läst så många trådar härinne om bonusfamiljer som gav upp för att de inte hade tänkt igenom allt noga och blev bittert osams. En del verkade bara flytta ihop av kärlek, men inte alls tänkt på att de kanske hade olika syn på barnuppfostran, ansvar i hemmet osv. Nu menar jag inte att ni inte har pratat, för det verkar ni ha, men kanske inte om allt.
Do that - är mitt råd. Skriv en lista med det som är viktigast och verkligen prata om de sakerna. Det är så enkelt att säga "bara vi flyttat ihop och löst allt det praktiska så ordnar sig det andra också" men så enkelt är det sällan.
Och du - backa inte! Eftersom du skrivit att du lätt gör så och blir tyst i stället - så är ju risken oerhört stor att han kliver fram och bestämmer, för han förstår helt enkelt inte att du tyckte något annat då. Var lite ego, för din egen skull, främst för studiernas skull, men också för ditt barn skull. Tex om du vill åka och bada bara med det barnet, så får han lösa det för de andra på det sätt han skulle löst det om du inte fanns.
Hej,
det är en knepig situation du har hamnat i.
Jag har ingen erfarenhet av ta hand om andras bonusbarn men jag har själv 2 barn på halvtid och en ny fru (utan barn). Har alltid resonerat som så att eftersom det är mina barn är det mitt ansvar. Därför har jag alltid sett till att skjutsa till/från skola/fritids/aktiviteter och sett till att vara hemma så att jag kan laga middag etc. Min fru har gjort detta vid enstaka tillfällen när det kört ihop sig totalt, men jag har stått för över 99% av gångerna.
Tycker därför att det är lite klent att din kille förväntar sig att du tar hand om barnen. Har aldrig träffat en 6/8/9-åring som "klarar sig själv" några längre stunder. Det kommer alltid behov av mat/underhållning/passning och det blir konflikter och annat som ska lösas hela tiden.
Vad händer om ett av hans barn blir sjukt? Kommer han att VAB:a (vilket skulle vara det enda självklara enl mig) eller tycker han att du ändå är hemma och kan passa?
Jag tror att du själv vet hur det kommer att bli eftersom du redan provat det, och du skriver "Jag blev helt slut, fick avbryta mitt arbete titt som tätt, var tvungen att jobba över pga avbrotten, och var allmänt trött och utmattad resten av dagen. Orkade inte ens umgås med honom när han väl kom hem.".
Du måste fråga dig om det är detta liv du vill ha i ett antal år framöver och om det är något som du och din kille klarar av.
Jag ser egentligen bara två alternativ:
1. Ni väntar med att flytta ihop tills dina studier är klara. Inget lätt eller kul beslut att ta men tänk på att du kommer sitta i en ännu värre situation om du måste ta beslutet att flytta isär framöver.
2. Ni hittar en lösning för barnen. Det är inte sjyst av honom att lämpa över ansvaret för sina barn på dig utan han behöver se till att alla tre går på fritids så att han själv kan hämta dem på väg hem från jobbet. Han måste även lova att VAB:a om någon av dem blir sjuka.
Det är alltid bekvämast att skjuta upp jobbiga beslut men du kommer att hamna i mångfalt sämre situation om du inte tar tag i det nu. Hoppas du finner styrka att göra det.
Lycka till!