Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Ja jag blir lite avtänd att han bara förväntar sig de här sakerna. Känns tråkigt eftersom jag känner så mycket kärlek till honom annars.

Ja jag tror inte han är elak eller vill utnyttja mig på något sätt. Han tänker nog bara inte. Han jobbade hemifrån med barn förut och tyckte att det fungerade bra så han förutsätter att det ska funka för alla andra. Han tänker inte heller att hans barn är så stort problem, att de sköter sig själva etc. Men han är ju van med dem och är väldigt bra på att stänga av. Men alla barnen tillsammans när man är där slukar energi för en annan bara genom att vara där. Att sen också behöva ta ansvar för dem tar ännu mer energi.

Utan att ha läst alla svar så kan jag säga att jag tagit mer ansvar för mika bonusbarn än deras pappa. Han har två barn (de var 5 och 9 när vi flyttade ihop). De bor hos oss heltid då mamman gått bort när minsta var 1 år. Mitt eget barn var 6 år. Jag pluggade då på distans och gjorde detta hemifrån. 9 åringen och min 6 åring har alltid kommit hem när dom slutat skolan vid 13-14. 5 åringen har sambon hämtat när han slutat jobbet.

Det har inte gått att plugga då. Jag har fått fixa i ordning barnen på morgonen och packa deras väskor till skola/dagis, ordna matsäckar, idrottspåsar etc för att han inte tog fritidsplats åt dem. Har fått lämna dem på skolan. Han börjar en timme innan skolan börjar. Det har varit konstant gnäll, tjat när de kommit hem från skolan. Behövt hjälp. Velat hitta på saker. Behöver hjälp att baka, städa, skjutsa etc. Jag har fått plugga på kvällstid. När jag sagt att det inte funkar har han blivit sur. Jag har kunnat plugga mellan ca 9.30-13.

Jag blev oplanerat gravid och har var under föräldraledigheten hemma. Då gick alla barn i skolan och kom hem mellan 13-15. Jag har fått rå om dem då också. Sambon har jobbat över mycket. Jag har fått skjutsa till aktiviteter som början innan han hunnit hem. För mig är det som att ha fyra barn fast jag bara har två. Det är jag som fixat middag, frukost, mellis. Skjutsat, hämtat etc. När jag gick tillbaka till jobbet valde jag att arbeta deltid för att lillen skulle slippa gå så långa dagar på förskolan i början. Då föll det sig igen naturligt att jag skulle sköta övriga barn också. När jag sedan skulle gå tillbaka till heltid fick jag ändå gå ner i tid 2 timmar i veckan för att kunna skjutsa hans barn till ridlektion då han själv är allergisk.

Jag får ingen form av ersättning av honom för detta utan jag bekostar bensin till bilen själv, jag har köpt ridutrustning etc till barnet.

Jag skulle säga att enda skillnaden mellan mina barn och hans är att jag inte får barnbidrag för dem och att han kan lömna dem till sina föräldrar för att få "helt ledigt" medans mina föräldrar bor långt bort och dottern har ingen kontakt med sin pappa så jag är aldrig helt barnledig. I övrigt tar jag precis lika mycket ansvar för hans barn som för mina.

Jag reagerar på att ni delar hälften hälften.
Han har tre barn och du ett. Ett annat upplägg är att han betalar 4/6 och du 2/6. Då betalar ni för er själva och det antal barn ni har.

Av enda anledningen att det är barnen som blir lidande om jag inte gör det.

Hej,
det är en knepig situation du har hamnat i.

Jag har ingen erfarenhet av ta hand om andras bonusbarn men jag har själv 2 barn på halvtid och en ny fru (utan barn). Har alltid resonerat som så att eftersom det är mina barn är det mitt ansvar. Därför har jag alltid sett till att skjutsa till/från skola/fritids/aktiviteter och sett till att vara hemma så att jag kan laga middag etc. Min fru har gjort detta vid enstaka tillfällen när det kört ihop sig totalt, men jag har stått för över 99% av gångerna.

Tycker därför att det är lite klent att din kille förväntar sig att du tar hand om barnen. Har aldrig träffat en 6/8/9-åring som "klarar sig själv" några längre stunder. Det kommer alltid behov av mat/underhållning/passning och det blir konflikter och annat som ska lösas hela tiden. 

Vad händer om ett av hans barn blir sjukt? Kommer han att VAB:a (vilket skulle vara det enda självklara enl mig) eller tycker han att du ändå är hemma och kan passa?

Jag tror att du själv vet hur det kommer att bli eftersom du redan provat det, och du skriver "Jag blev helt slut, fick avbryta mitt arbete titt som tätt, var tvungen att jobba över pga avbrotten, och var allmänt trött och utmattad resten av dagen. Orkade inte ens umgås med honom när han väl kom hem.". 

Du måste fråga dig om det är detta liv du vill ha i ett antal år framöver och om det är något som du och din kille klarar av.

Jag ser egentligen bara två alternativ:
1. Ni väntar med att flytta ihop tills dina studier är klara. Inget lätt eller kul beslut att ta men tänk på att du kommer sitta i en ännu värre situation om du måste ta beslutet att flytta isär framöver.
2. Ni hittar en lösning för barnen. Det är inte sjyst av honom att lämpa över ansvaret för sina barn på dig utan han behöver se till att alla tre går på fritids så att han själv kan hämta dem på väg hem från jobbet. Han måste även lova att VAB:a om någon av dem blir sjuka.

Det är alltid bekvämast att skjuta upp jobbiga beslut men du kommer att hamna i mångfalt sämre situation om du inte tar tag i det nu. Hoppas du finner styrka att göra det.

Lycka till! 

Jag trivs bra där! Jag älskar att vara där och min dotter också. Vi har haft väldigt sköna veckor där när det varit bara vi om dagarna. Jag älskar att vara på landet och inte behöva träffa så mycket folk. Det funkar ju inte för alla, men för mig passar det alldeles utmärkt.

Tanken med hela flytten var att jag ska få en fin, skön miljö, lugn och ro, plugga hemifrån och inte behöva stressa iväg nånstans, få ägna mig åt mina intressen (baka, pyssla i trädgården, fixa med hemmet etc), få mer tid med min pojkvän och slippa farandet fram och tillbaka för båda oss, samt återhämta mig från min sjukdom. Dottern trivs också där och med friheten att kunna springa in och ut som hon vill. Drömsituation liksom.

Nu i och med hans skeva förväntningar så skulle det istället kunna bli en mardrömssituation där jag är som obetald barnflicka utan tid och ro till ens mina studier. Trött och utmattad, irriterad på hans barn som jag från början hade en bra relation till, och med 0 tid till fritid och återhämtning och en återigen försämrad sjukdom i och med stressen.

Så lite kan göra så mycket liksom. Förstår inte riktigt problemet med att ha barn på fritids. Så förskräckligt kan det väl inte vara där kan jag tycka.